Jag sitter hos pappa
Mannen var min far, eller så är han det fortfarande
Hans svåra rytmiska andetag
Hans nu tunna kropp
Jag håller hans varma hand
i rummet råder harmoni
Det är ett fridfullt ställe att dö på
Äntligen känner jag inte av någon rädsla längre
Jag håller handen av en man som en gång var mäktig
Meditation
Ett rum som var svår att träda in i
men som även är svår att lämna
Hans öppna ögon
han är där, men vad pågor i hans inre?
En paus i andningen
jag blir vaksam
Sedan den vanliga andningsrytmen igen
som från ett tickande ur
Jag funderar på om han gråter
innerst inne?
Känner han av någon rädsla?
Lättnaden är stor - då jag märker att min hand nu blir hållen