såsom
ebb förs till flod

ett blivande
någonstans där emellan

det vidriga
avstannandet i vackert

intet mot alltet
den tjocklagda stranden

om svartblänkande vätska
nästan skön i glitterångans varv

nej, solen äger inga favoriter

och så denna varelse

fiskar ur gap
annans frätta föda

när det sista rycket

då synvillans di
kväver sitt och allt

tillgivenhet blir hägring
i vingmuskels sista spratt