Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

om ett förhållande...och ett beroende.




En handfull Miriam

1.
Just som jag släcker tv:n, den sista ljuskällan i lägenheten min far har bekostat, tror jag att Miriam ska ringa. Oftast gör hon det vid den här tiden, strax före elva.
Samma Miriam från Willes 30-årsfest i förra vintern. Hon och jag blev över när alla andra stack. Sånt händer. Vi pratade och drack. Det var trevligt att prata och dricka.
Miriam vet vilka ritualer jag har mellan det att tv:n svalnar och glasögonen hamnar på golvet nedanför min säng bredvid mobilen. Så där ligger jag med den grusiga smaken av trikolortandkrämen i andedräkten och våta tinningar efter två stänk iskallt vatten runt två trötta gamla ögon från handfatet.
Hade det här varit för ett år sedan hade jag krängt av mig ringen och lagt den i badrumsskåpet. Nu finns bara minnet kvar som en blek cirkel runt vänster ringfinger.
Det kliar ibland. Jag försöker ignorera det.
Ungefär då brukar sms:en trilla in: den hårda, hjärtflimmerframkallande sms-megafonen: First in the Gang to Die.
Morrissey såklart.
Miriam, certifierad Moz-galning, har valt den åt mig.
Den skvallrar om ett varsel: hon är på väg eller tänker vara på väg.

Sms:en börjar (oftast, men inte alltid) med samma fråga:

Svarar du inte på det här antar jag att du snoozar.

Sedan går det en stund. Ögonen hinner inte vänja sig vid det stålblå elektriska ljuset i mobildisplayen. Jag kisar och kan knappt urskilja bokstäverna.

Skulle du vilja att jag har vägarna förbi….? Svara ärligt.

Och jag svarar så ärligt jag kan, stöder mig på armbågen i sängen och låter tummen fara över knappsatsen på mobilen. Lyckas av stänga av den automatiska ordboken, denna svidande irriterande funktion som förvandlar sådana enkla fraser som ”Hej” till ”High”.

Har du koden?

skriver jag. Lägger mobilen på magen, ovanpå täcket där den lyser ett par sekunder och sedan slocknar.
Av alla nirvanan vi känner på jorden – kosmiska, materiella eller sexuella – kommer just denna högt på rankinglistan: svala kudd-ögonblicket.
Vinden trycker på balkongplåten utanför. Sovrumsfönstret har stått på hake hela kvällen som inte är kylig utan bara sval, uppfriskande. Allt är skuggor.
Och här ligger jag och finns; kudden sval under huvudet. Dunet är fluffigt och välvädrat. Kudden har sin perfekta pirogform, inget säckande på mitten – inte än i alla fall.
Bara jag och mitt svala kudd-ögonblick. Drar upp tårna under täcket.
Svala kudd-ögonblicket med den djupa andningen, nyvädrad kvällsluft rakt ner i luftrören, är min yogaövning varje kväll.
Jag får tio, kanske femton sekunder. Ett nirvana i det lilla. Så – musiken: First in the Gang to Die.
Morrissey betyder Miriam.
”Du ligger redan, va?” frågar hon. Tyst i bakgrunden. För en gångs skull är hon inte utomhus när hon ringer. Ser henne komma genom det glesa lövverket…
Den där lite struttande fotbladsgången. Händerna i hoodfickan. De gigantiskt överdimensionerade digitaliserade audio-muffarna till Sennheiserhörlurar; den tejpade sladden sitter fast med ett rosa plastgem i den vasstandade dragkedjan som är livlinan till hennes iPod.
Alltid med den blekslitna, jaktgröna Abu Garcia-fiskeväskan på höften, dekorerad med senaste tidens nattsurf under avdelningen ”Badges och pins” på Tradera.
”Imagine peace”. Nemi-pinsen: Nemis spetsiga vampyrröda naglar, tummen och lillfingret uppe i luften som en märklig antenn. Nemis anemiska huggtandsleende. En överkorsad svastika. Smilegubbe, ”Tack Barbie” och ”God, you’re ugly”.
Plus huvudnumret: Miriam i den ändlösa följetongen Veckans Alldeles Planlagda men Officiellt Helvilt Spontana Hårfärg. Sist var det hallonrött efter att ha sett Kate Winslets nyvakna garntrassel Eternal sunshine of a spotless mind på dvd hemma hos mig. Miriam i soffan, barfota på golvet, i skräddarställning. Jag bakom som masserade henne axlar. Då var hon mörklila.
”Slagsmålsblått” döpte hon nyansen till senare när hon stod och drog i det i ljuset under min badrumsspegel. ”Det ger taskiga vibbar. Jag får fan byta.”
’Ligger redan – vilken liten Snorkfröken hon är’ tänker jag.
 Klart att hon vet.
”Jag ligger” svarar jag. ”Men sover inte.”
”Okidoki, Snoop Dogg.”
Så hennes eviga konstpaus som jag alltid brukar avbryta på ett slags ohörbart kommando: ”Vill du komma?”
”Ja, lite. Eller…rätt mycket.”
Huvudet sjunker i kudden, tröttheten gör det tungt. Svalkan blir ljum.
”Kom då.”
”Du ligger ju.”
”Ja, men…”
”…skitnäck. Sprojlans.”
”You wish” skrattar jag med tröttrösten. Låter aldrig så sexig som efter en kväll i viloläge, två cigg på balkongen och mentholbeläggningen i halsen efteråt, de glödande fimparna med deras smala, döende rökslingor på ytan i den halvfulla kermikmuggen. Låter som en cello med djup, träig resonans, lagom sexvibrato i a-strängen. Tonerna kittlas i bröstet. Tro mig, vid den här tiden på dygnet är de mörka vibrationerna av mina ”m” och ”n” rena tändvätskan.
Retar henne lite med mina nattkonsonanter. ”No, no. Fullt påklädd.”
Hör på hennes andetag i ett tomt, tyst rum i andra sidan staden.
”Du kommer snart?” undrar jag.
Hör och känner Miriams leende genom orden. Ler så man bara nästan kan skönja den metalliska glansen av den perfekta stud-kulan i kirurgiskt stål som hon borrat genom tungan.
”Snart och snart. Hur snart är nu, liksom?” frågar Miriam.
’How soon is now’ översätter jag tyst. Morrissey igen. ’Hon är ett litet lexikon.’
Sedan tänker jag på Moz-Miriam. Och på citron- och apelsinfärgerna på hennes trosor. Snart är båda hos mig, och jag hos dem. Huden inunder dem. Handen.

2.
Miriam har sagt att hon inte tänkte på åldersskillnaden förrän vi kom in på The Smiths en natt ovanpå överkastet till min säng och hon låg med händerna på sin platta mage, stirrade upp i taket och lyssnade till mina allt djupare andningar.
Jag hade duschat, hon hade lånat min dator under tiden. Ångorna från badrummet målade moln på sovrummets fönster. Miriam gjorde rullande ying-yang-rörelser med huvudet innan hon la det på kudden. iPoden låg mellan brösten; James Blunt, Moz, Heather Nova och New York Dolls. Benvit Oscar Wilde-tshirt, den hon sov i. Jag låg bredvid, badvarm med badtrassligt hår med den Peter Pan-gröna badrocken och de blöta spåren från badrummet på golvet.
Vattendroppar på glasögonen. Torkade dem med badrocksfliken.
Ljuset från den dinglande gatulampan utanför, skenet strilades genom björken utanför. Vinden tryckte mot balkongen. Sovrummet var sövande som det ska.
Miriam studerade mig inte, undersökte inte mitt ansikte. Hon drog inte med pekfingret längs mina skrattrynkor vid tinningarna eller letade små grå hår i mina disciplinerade tvåmillimeterspolisonger.
Men hon pratade; pratade om The Smiths.
”Så du har den?” frågade hon.
”Jag köpte den 1986, då när den kom. Vinyl såklart. I 18-årspresent till mig själv.”
”Coolt. 18-årspresent…då var jag två. Eller ett och ett halvt.”
Jag hade inte tänkt på den där vinylplattan sedan min senaste separation och den ofrånkomliga flytten. 18-årspresenten, Good save the Queen, låg nere i källaren. Miriam kanske borde få den.
”Att du är 16 år äldre…36. Det är inte gammalt, inte apgammalt i alla fall.”
”Skönt att höra.”
”När jag är 24 är du 40.”
Det är apgammalt” sa jag.
”Du kommer att vara snygg som apgammal” sa Miriam. ”Som Moz. Moz är fortfarande tokfräsch.”
Samma natt, bara någon timme senare när hon låg och snusade på sidan, tog jag greppet för första gången.
Hon var slät, hon var varm. Små fjun ovanför troslinningen. Resåret fast och spänt. Jag ville dra fingertopparna från hennes axlar, längs hela sidan, ner i den mjuka kurvan strax innan höfterna, över kammen och ner. Vid troskanten, apelsinfärgad, stannade jag.
Hennes bröstkorg hävdes upp och ner. Jag vet inte om hon sov djupt eller lätt men jag lyfte handen ovanför linningen. Ville krypa upp intill hennes kropp och borra näsan i hennes sovrufs på kudden. En hand på höften.
Men jag ville mer, behövde mer.
Med fingrarna på hennes hud, mina fjun på fingrarna mot hennes, smög sig pek-, lång- och ringfingrets fingrar under linningen som små ungar under ett täcke.
Smekte Miriamhuden och kom ut på andra sidan. Nu vilade min högerhand på hennes höft med tre fingrar som grep runt troskanten.
Miriamkropp spädkropp varmkropp smekkropp doftkropp utsträckt på lakansbädd. Min hand kopplad till troslinningen på hennes höft. De tröga resåren klämmer åt. Vita sömmarna. De vågiga kanterna. Det lätt-lätta tyget. 60 graders bomulls. Ren. Befriad. Kroppsvarm.
Hon Huden. Handen. The more you ignore me the closer I get.

3.
När Miriam kommer ikväll öppnar hon dörren direkt. Kliver in på hallmattan och direktreklamen som ligger där.
”Jag hittade” säger hon.  Jag tänder i hallen och står där i min gröna badrock, barfota.
Hon tar två steg in. Krånglar av sig skorna. Stänger av iPoden, hänger de små öronpluggarna i hoodhalsen. Kinderna är höstandfådda. Lägger Abu Garcia-väskan på golvet.  Hon tar upp något blankt ur den.
Ett djur i silver. En jaguar.
”Den satt på en bil” säger hon. ”Men jag fick loss den.”
”…från en jagga” säger jag. ”Någon kommer att bli jävligt förbannad i morgon.”
”Shit the same” säger Miriam, rynkar på näsan och stoppar ner silverjaguaren i fiskeväskan igen. Klappar sig på magen.
Och jag vill ha henne där direkt. På min säng. Under ett täcke. Sida vid sida.
Hon sover aldrig på min arm, jag ligger aldrig sked. Jag vill bara ha en handfull av hennes troslinning och den upphettade under täcket-huden mot min hand.
Kvinnligt sinnligt evinnerligt.
”Är det för sent att titta på en film?” frågar hon. ”Orkar du?”
Jag nickar.
Miriam tassar in i vardagsrummet, sätter sig ner på huk framför filmerna i hyllan under tv:n, lägger huvudet på sned och börjar bläddra bland fodralen.
Jag går efter. Betraktar bilden; svank och troslinning där hon sitter. Hon reser sig upp, bilden försvinner. Filmen: Reality Bites, generation x-angst från –93 med Ben Stiller och Ethan Hawke.
”Ni är lite lika du och Ethan” säger hon. ”Han är snygg här, ung.”
”Det är en gammal film” ler jag.
”Apgammal” säger Miriam.
Det är sent och tv:n är avstängd men jag hittar fjärrkontrollen under en kudde i soffan och Miriam kurar i hörnet av dem med två kuddar i knäet, sittande i skräddarställning. Jag sjunker ner bredvid.
”Är det du som behöver mig eller jag som behöver dig?” frågar Miriam.
Hon somnar en halvtimme senare, men vaknar när jag stänger av tv:n. Reser sig.
”Det var visst för sent för en film ändå.”
Vi går till sovrummet, jag lägger mig först. Hon lägger armarna i kors över huvudet och drar av sig tröjan i mörkret. Kryper upp och lägger sig på sidan, med ryggen mot mig. Andas ut.
Snart sover vi, halvslumrar båda två. Miriam drömmer om Moz, rosor och poser och jag om hur en gammal Ethan Hawke ser ut.
Styrd av en djup instinkt, en varselblivningsrörelse…söker sig min sömngångarhand till hennes sänghalva, stryker svanken och smyger in tre fingrar under resårbandet i linningen.
Huden. Handen. Värmen. Närheten.
Trygghetsgreppet. Som en räddad griper kring sin livräddare…från natt till natt och de långa vakna dagarna däremellan.




Prosa (Novell) av Dan Linder
Läst 1595 gånger
Publicerad 2005-10-01 17:04



Bookmark and Share


  sol
*geni*
2006-02-06

  Saga-Sofia
Att jag hade missat denna. Vilken pärla. Du tappade mig dock ett tag, någonstans efter kudden. Blev lite väl mycket produktplacering, eller vad AC kallade det. Men vilken pärla.
2005-12-07

  Lola
Hittade denna novell som en favorit hos en annan skrivare, titeln gjorde mig nyfiken, så jag surfade över. Tänkte "oj, vad mycket text, ska jag orka", tänkte igen "men den måste ha varit en favorit där av en anledning..." så jag började läsa, och mannen... wow! Jag är glad att jag gjorde det! Oförutsägbar och vacker. Vilket språk! Ingressen är träffande. Jag sugs in i berättelsen och den kommer inte lämna mig på ett tag.
Tack, för den upplevelsen.
2005-12-07

    Roger Magnusson
fortfarande lika bra, lätt omgjord, ville jag säga.
2005-12-01

    Roger Magnusson
Oj oj, min första kommentar någonsin på poeter. Och den rimmade utan att jag märkte det. Fantastiskt.

Och den här texten är fortfarande lika bra. Lycka tilL!
2005-12-01

    Roger Magnusson
Du har en äkthet i ditt skrivande som förför, en kärlek till detaljer som tillför, men ändå inte stör. Det är som ett ögonblick fångat i tiden, men jag vill läsa mer.

Detta inspirerar mig.
2005-10-05

  Magnus Mojo Olsson
Härligt fångat. Tänkte bara slumläsa lite snabbt men fastnade helt i denna texten. Bra gripande.
2005-10-04

  Lisa
Instämmer och önskar att jag hade texten på papper och kanske också mer av den. Den ger mig en härlig känsla och alla detaljer förfinar utan att ens snudda vid långrandigt. På ett fantastiskt sätt lotsar du läsaren in i miljön och det känns som om jag är med i gemenskapen när jag ler igenkännande för mig själv åt svala kudd-stunden och hur sms efter läggdags i sängen funkar.

Titeln är superb, och jag gillar hur den, liksom övriga texten, är säker nog att inte behöva definiera närmare hur allt ligger till.

Två stavfel kan rättas till:
"Plus huvudrnumret: Miriam i den ändlösa följetongen" samt "stoppar ner silverjaguaren i fiskeväsken igen".

Din text gav mig en skön resa till en annan värld. Mycket vill ha mer, fast jag är tacksam för vad jag får.

/Lisa
2005-10-03

  Tobbe
Hej Dan. När jag kommit fram till "Låter som en cello med djup, träig resonans, lagom sexvibrato i a-strängen." tyckte jag att du pikat texten och allt annat bara kunde bli smörja. Då brer du på som fan i texten och skapar något i hästväg. Det här är det absolut bästa jag har läst av dig Dan. Otroligt! Kan inte mer än buga så pannan min bultar.
2005-10-03

  Sanningsägaren VIP
Ja.. nu har jag läst den här fem gånger och för varje gång så finner jag nya små härliga meningar lite här och där.. Sitter nästan och håller andan för varje rad.. ryser.. ler. Fan va bra!!
Kan inte sluta läsa.. vill inte. Det är väldigt sällan jag "kommer in" i en text på det här viset. Underbart!
2005-10-03

  AC
Ah, dagens cosy-dos av Linder. Så bra. Så sinnligt. Sånt flyt.

Och du, det här med "produktplaceringarna" - hehe - där regerar du. Fingerspitzgefuhle som tysken säger.

Tack.

/AC
2005-10-02

  vega lando
wow mannen, det här är apbra=)
2005-10-02

  Martina_T
Det här är verkligen det du är bäst på tycker jag. Från första raden dras man in i berättelsen och jag önskar att det var en tjock bok jag krupit upp med i soffan, och inte ett stycke text på min 20 tums skärm.
Du beskriver både henne och honom på ett mycket inlevelsefullt och inte minst kärleksfullt sätt.
Detaljerna fångar du som vanligt briljant - du är en mästare på det! Och som vanligt är jag djupt imponerad över alla dina formuleringar. Det känns så äkta - man är där och ser allt från första parkett!
Kanon helt enkelt, du är bäst!

/Martina
2005-10-02

  lastnights_reddress
Ah, intressant.
Du tar vara på de små sakerna, de där små detaljerna som alla känner igen sig i. Det är bra! Gör att man vill läsa hela berättelsen, den blir mycket mer intressant än en vanlig, blek historia.
2005-10-02
  > Nästa text
< Föregående

Dan Linder
Dan Linder