1.
Just som jag släcker tv:n, den sista ljuskällan i lägenheten min far har bekostat, tror jag att Miriam ska ringa. Oftast gör hon det vid den här tiden, strax före elva.
Samma Miriam från Willes 30-årsfest i förra vintern. Hon och jag blev över när alla andra stack. Sånt händer. Vi pratade och drack. Det var trevligt att prata och dricka.
Miriam vet vilka ritualer jag har mellan det att tv:n svalnar och glasögonen hamnar på golvet nedanför min säng bredvid mobilen. Så där ligger jag med den grusiga smaken av trikolortandkrämen i andedräkten och våta tinningar efter två stänk iskallt vatten runt två trötta gamla ögon från handfatet.
Hade det här varit för ett år sedan hade jag krängt av mig ringen och lagt den i badrumsskåpet. Nu finns bara minnet kvar som en blek cirkel runt vänster ringfinger.
Det kliar ibland. Jag försöker ignorera det.
Ungefär då brukar sms:en trilla in: den hårda, hjärtflimmerframkallande sms-megafonen: First in the Gang to Die.
Morrissey såklart.
Miriam, certifierad Moz-galning, har valt den åt mig.
Den skvallrar om ett varsel: hon är på väg eller tänker vara på väg.

Sms:en börjar (oftast, men inte alltid) med samma fråga:

Svarar du inte på det här antar jag att du snoozar.

Sedan går det en stund. Ögonen hinner inte vänja sig vid det stålblå elektriska ljuset i mobildisplayen. Jag kisar och kan knappt urskilja bokstäverna.

Skulle du vilja att jag har vägarna förbi….? Svara ärligt.

Och jag svarar så ärligt jag kan, stöder mig på armbågen i sängen och låter tummen fara över knappsatsen på mobilen. Lyckas av stänga av den automatiska ordboken, denna svidande irriterande funktion som förvandlar sådana enkla fraser som ”Hej” till ”High”.

Har du koden?

skriver jag. Lägger mobilen på magen, ovanpå täcket där den lyser ett par sekunder och sedan slocknar.
Av alla nirvanan vi känner på jorden – kosmiska, materiella eller sexuella – kommer just denna högt på rankinglistan: svala kudd-ögonblicket.
Vinden trycker på balkongplåten utanför. Sovrumsfönstret har stått på hake hela kvällen som inte är kylig utan bara sval, uppfriskande. Allt är skuggor.
Och här ligger jag och finns; kudden sval under huvudet. Dunet är fluffigt och välvädrat. Kudden har sin perfekta pirogform, inget säckande på mitten – inte än i alla fall.
Bara jag och mitt svala kudd-ögonblick. Drar upp tårna under täcket.
Svala kudd-ögonblicket med den djupa andningen, nyvädrad kvällsluft rakt ner i luftrören, är min yogaövning varje kväll.
Jag får tio, kanske femton sekunder. Ett nirvana i det lilla. Så – musiken: First in the Gang to Die.
Morrissey betyder Miriam.
”Du ligger redan, va?” frågar hon. Tyst i bakgrunden. För en gångs skull är hon inte utomhus när hon ringer. Ser henne komma genom det glesa lövverket…
Den där lite struttande fotbladsgången. Händerna i hoodfickan. De gigantiskt överdimensionerade digitaliserade audio-muffarna till Sennheiserhörlurar; den tejpade sladden sitter fast med ett rosa plastgem i den vasstandade dragkedjan som är livlinan till hennes iPod.
Alltid med den blekslitna, jaktgröna Abu Garcia-fiskeväskan på höften, dekorerad med senaste tidens nattsurf under avdelningen ”Badges och pins” på Tradera.
”Imagine peace”. Nemi-pinsen: Nemis spetsiga vampyrröda naglar, tummen och lillfingret uppe i luften som en märklig antenn. Nemis anemiska huggtandsleende. En överkorsad svastika. Smilegubbe, ”Tack Barbie” och ”God, you’re ugly”.
Plus huvudnumret: Miriam i den ändlösa följetongen Veckans Alldeles Planlagda men Officiellt Helvilt Spontana Hårfärg. Sist var det hallonrött efter att ha sett Kate Winslets nyvakna garntrassel Eternal sunshine of a spotless mind på dvd hemma hos mig. Miriam i soffan, barfota på golvet, i skräddarställning. Jag bakom som masserade henne axlar. Då var hon mörklila.
”Slagsmålsblått” döpte hon nyansen till senare när hon stod och drog i det i ljuset under min badrumsspegel. ”Det ger taskiga vibbar. Jag får fan byta.”
’Ligger redan – vilken liten Snorkfröken hon är’ tänker jag.
 Klart att hon vet.
”Jag ligger” svarar jag. ”Men sover inte.”
”Okidoki, Snoop Dogg.”
Så hennes eviga konstpaus som jag alltid brukar avbryta på ett slags ohörbart kommando: ”Vill du komma?”
”Ja, lite. Eller…rätt mycket.”
Huvudet sjunker i kudden, tröttheten gör det tungt. Svalkan blir ljum.
”Kom då.”
”Du ligger ju.”
”Ja, men…”
”…skitnäck. Sprojlans.”
”You wish” skrattar jag med tröttrösten. Låter aldrig så sexig som efter en kväll i viloläge, två cigg på balkongen och mentholbeläggningen i halsen efteråt, de glödande fimparna med deras smala, döende rökslingor på ytan i den halvfulla kermikmuggen. Låter som en cello med djup, träig resonans, lagom sexvibrato i a-strängen. Tonerna kittlas i bröstet. Tro mig, vid den här tiden på dygnet är de mörka vibrationerna av mina ”m” och ”n” rena tändvätskan.
Retar henne lite med mina nattkonsonanter. ”No, no. Fullt påklädd.”
Hör på hennes andetag i ett tomt, tyst rum i andra sidan staden.
”Du kommer snart?” undrar jag.
Hör och känner Miriams leende genom orden. Ler så man bara nästan kan skönja den metalliska glansen av den perfekta stud-kulan i kirurgiskt stål som hon borrat genom tungan.
”Snart och snart. Hur snart är nu, liksom?” frågar Miriam.
’How soon is now’ översätter jag tyst. Morrissey igen. ’Hon är ett litet lexikon.’
Sedan tänker jag på Moz-Miriam. Och på citron- och apelsinfärgerna på hennes trosor. Snart är båda hos mig, och jag hos dem. Huden inunder dem. Handen.

3.
När Miriam kommer ikväll öppnar hon dörren direkt. Kliver in på hallmattan och direktreklamen som ligger där.
”Jag hittade” säger hon.  Jag tänder i hallen och står där i min gröna badrock, barfota.
Hon tar två steg in. Krånglar av sig skorna. Stänger av iPoden, hänger de små öronpluggarna i hoodhalsen. Kinderna är höstandfådda. Lägger Abu Garcia-väskan på golvet.  Hon tar upp något blankt ur den.
Ett djur i silver. En jaguar.
”Den satt på en bil” säger hon. ”Men jag fick loss den.”
”…från en jagga” säger jag. ”Någon kommer att bli jävligt förbannad i morgon.”
”Shit the same” säger Miriam, rynkar på näsan och stoppar ner silverjaguaren i fiskeväskan igen. Klappar sig på magen.
Och jag vill ha henne där direkt. På min säng. Under ett täcke. Sida vid sida.
Hon sover aldrig på min arm, jag ligger aldrig sked. Jag vill bara ha en handfull av hennes troslinning och den upphettade under täcket-huden mot min hand.
Kvinnligt sinnligt evinnerligt.
”Är det för sent att titta på en film?” frågar hon. ”Orkar du?”
Jag nickar.
Miriam tassar in i vardagsrummet, sätter sig ner på huk framför filmerna i hyllan under tv:n, lägger huvudet på sned och börjar bläddra bland fodralen.
Jag går efter. Betraktar bilden; svank och troslinning där hon sitter. Hon reser sig upp, bilden försvinner. Filmen: Reality Bites, generation x-angst från –93 med Ben Stiller och Ethan Hawke.
”Ni är lite lika du och Ethan” säger hon. ”Han är snygg här, ung.”
”Det är en gammal film” ler jag.
”Apgammal” säger Miriam.
Det är sent och tv:n är avstängd men jag hittar fjärrkontrollen under en kudde i soffan och Miriam kurar i hörnet av dem med två kuddar i knäet, sittande i skräddarställning. Jag sjunker ner bredvid.
”Är det du som behöver mig eller jag som behöver dig?” frågar Miriam.
Hon somnar en halvtimme senare, men vaknar när jag stänger av tv:n. Reser sig.
”Det var visst för sent för en film ändå.”
Vi går till sovrummet, jag lägger mig först. Hon lägger armarna i kors över huvudet och drar av sig tröjan i mörkret. Kryper upp och lägger sig på sidan, med ryggen mot mig. Andas ut.
Snart sover vi, halvslumrar båda två. Miriam drömmer om Moz, rosor och poser och jag om hur en gammal Ethan Hawke ser ut.
Styrd av en djup instinkt, en varselblivningsrörelse…söker sig min sömngångarhand till hennes sänghalva, stryker svanken och smyger in tre fingrar under resårbandet i linningen.
Huden. Handen. Värmen. Närheten.
Trygghetsgreppet. Som en räddad griper kring sin livräddare…från natt till natt och de långa vakna dagarna däremellan.