Jag vet inte om det var tågresan eller den gång jag på julaftonen satt på pottan och blev vanvettigt rädd då sju jultomtar klampade in i köket i mina morföräldrars hem i Åsele som är mitt första minne.  Den senare händelsen har ständigt levat i mitt minne. Tågresan skulle dyka upp i mitt medvetande långt senare.

  Vi var på semester på Isle of Man och tog tåget norrut på ön. Drivet av ett ånglok segade det sig fram över rälsens skarvar. Följde skarvarnas puls och hamnade i ett läge där medvetandet hamnade i ett meditativt tillstånd. Bilden av en liten pojke på väg kom till mig. En vilsen, osäker och rädd pojke som var på väg bort från en mor som var i behov av hjälp, som inte kunde ta hand om pojken under rådande omständigheter. Bilden följdes av en känsla av att bli övergiven. Känslan blev kvar och plötsligt såg jag klart vad den ville säga mig. Jag har känt den så många gånger men aldrig vågat stå kvar i den. Jag har till och med sökt denna skrämmande känsla för att alltid hitta medel att fly från den - att bli övergiven. Jag har gjort slut på relationer för att inte bli lämnad. Bättre att göra slut än att stå där med skammen då den andra gör slut.

  Själva resan blev en flyktväg. En stund då jag ofredad bara fick vara med mina tankar. På väg från en otrygg tillvaro till något jag inte kände till. Från en övergivenhet till en ny möjlighet. Jag bär fortfarande bilden av en vinkande mor försvinnande på perrongen då tåget rullade bort mot okända upplevelser, hämtad på stationen av mina nya värdar som skulle ta hand om mig. Nya miljöer och människor; nya bord att äta nya rätter vid; nya sängar att drömma nya drömmar i. Det var fungerande familjer jag utlämnades till men med samma gamla hemligheter jag hade att bära och dölja. Jag lärde mig fort att bära olika masker för att kunna passa in på de ställen jag skickades till.

  Min mor kom från knappa förhållanden i Åsele som ligger i norrlands inland. Hon flyttade till Stockholm som sextonåring och levde under knappa förhållanden. Hon blev tjusad av min far som arbetade som servitör och som världsvant rörde sig i Stockholms krogvärld. Som så många andra i krogsvängen blev han tidigt gravt alkoholiserad. Dom fick två barn tillsammans, jag själv och tre år senare min syster. Min far var sällan närvarande och hans alkoholproblem gjorde att dom efter några få år skilde sig. Jag har egentligen inga minnen av honom som liten. Jag fick under långa perioder bo hos mina morföräldrar i Åsele. Det var flera kilometer till närmsta barn om jag ville leka. Innan jag började skolan kom jag återigen att bo hos min mor. Från att vara ett ensamt barn i Åsele hamnade jag i en tuff förortsmiljö till Stockholm. Där fanns barn överallt och jag visste inte hur jag skulle bete mig för att passa in, få kompisar och bli som dom, för det trodde jag att jag måste. Alla sommarlov bestod av att jag och min syster skickades till olika sommarhem tills jag blev stor nog att vara på barnkoloni.

  Hemma var det ofta kaos. Mor hade träffat en ny man som också var förtjust i alkohol och helgerna bestod mest av fester som ofta förlängdes till veckor. Det var taxi till systembolaget eller svartsprit. Jag fick också följa med på alla söders ölsjapp då törsten blev för stor. Familjelivet präglades av kung alkohol och hemligheter av alla de slag för att dölja misären. Jag flydde ofta för att slippa vara hemma. Fanns inga kompisar så var jag för mig själv. Ofta hamnade jag i vad man kan kalla tvivelaktigt sällskap men med människor jag kunde identifiera mig med.

  Nu åter till min nyfunna tågkänsla. I efterhand kan jag se hur mycket den präglat mitt liv. Jag har alltid varit på väg mellan olika saker, besattheter skulle man kunna kalla det. Då jag skapat kaos genom en besatthet har jag flytt bara för att snart hamna i en ny besatthet. Jag har aldrig sett eller kunnat hantera livet på något annat sätt. Jag har skadat mig själv och andra genom mitt egoistiska beteende i mina besattheter. Det är inte konstigt att jag valt ett yrke som till stor del består av resande. Resandet är ju som ett ständig upprepande av den flykt jag ständigt sysslat med. Vansinnet att tro att det på andra sidan resan skulle vara annorlunda än då jag lämnade.

  Semestern på Isle of Man var mycket lyckad med flera fina möten med människor och en tågresa som gav mig en djup insikt om mig själv.