Idag hängde himlen ovanligt lågt ned. De grå molntussarna tryckte ned mig mot marken. Så jag gick där och knäade, det måste ha sett lustigt ut.
Fast inte en enda kotte mötte jag efter vägen. Mitt enda sällskap var Grubbel och Oro som satt på varsin axel och gormade i mina öron medans molnen dunsade ned, taktfast mot min frisyr, som efter sjutton färgningar och blekningar nu intagit en blaskig råttgrå ton.
Precis så tråkgrå som Sinnet kände sig denna dag.
Tänk, jag gick samma väg igår men då med en känsla av att Du var på mig, över mig och med mig. En känsla av att jag Utstrålade.
Rätt vad det var så gjorde Längtan sällskap, hoppade upp på min rygg och ville rida med en bit. Så vi slog följe till färgaffären köpte ett kilo blandad sol till håret, den som matchar mina gyllene buddhabyxor och åååoooouuuummmm tecknet som jag har runt halsen som får mig att tänka på Dig.
Hemfärden blev tungtrampad, uppförsbackar med tre, nu skrikande, väsen på mig och över mig. Molntyngden hotade att pressa sig in genom hjärnbarken och stammen, ja fan hela trädsystemet. Där satt jag och trampade, måste ha sett kul ut, som att sitta på en trehjuling med knäna uppe vid öronen utan att komma någonstans.
Efter sjutton timmar och hundra år kom jag så hem, försökte låsa fast de besvärliga kreaturen vid cykeln, men de hängde alltför hårt fast kring min hals. Jag gav upp,gick in och slog på datorhelvetet...och till min lycka en etta, ett svart fett markerat mejl oläst... Du Lever, Hurra!
Nu börjar Oron känna sig litet ovälkommen och säger GodBye, jag svarar inte utan visar ut henne genom dörren och ber henne inte välkommen tillbaka.
Två pip någonstans ifrån...min mobil... att få höra din röst om än en kort stund...Grubbel byter snabbt skepnad till Lycka. Men den där Längtan hänger med ett tag till...Och vad beträffar molnen så har de skingrats nu, solen lyser igen från en klar himmel och jag håller mitt gyllene huvud högt när jag andas Hopp.