Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ungefär, och jag är rädd.

Jag vet, jag är en svår människa
Men jag ska försöka förklara på mitt eget lilla sätt
Hur det är just nu. Hur det känns.

Det är som
att gå på en gott doftande äng, och solen skulle skina om
inte dom där molnen där borta dolde allt.
Och vad döljer dom? molnen? vad är det i himlen jag inte har sett?
Finns där revor som sitter kvar sen den var liten?
Finns där något jag borde rädas?
som att blixten skulle slå ner mitt i allt det fina
Där på ängen
och hålla mej kvar i
misär.




Fri vers av Ebba N.
Läst 281 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2009-07-09 23:15



Bookmark and Share


  Eva Langrath VIP
Vacker fundersam text om rädslan och om vad som finns därbakom
2009-07-11

  Ulf Lagerholm
visst är det så att vi människor ofta eller ibland räds det vackra och goda därför att våra erfarenheter säger oss att vi borde vara det, men det finns hjälp, den hjälpen behöver man inte springa benen efter sig för att få, receptionen till den hjälpen finns finurligt nog i den egna tanken, det gäller att "programera" om sig själv, biståndet kan aldrig komma utifrån, man får helt enkelt börja öva sig, precis som när man ska lära sig gå eller cykla, det låter kanske svårt, men icke, det är bara att sätta igång, man får tala till sig själv, liksom tvinga sig själv i början att se positivt på tillvaron, till sist blir man expert på det, behöver inte ens anstränga sig, jag lovar

lycka till hörru
2009-07-10
  > Nästa text
< Föregående

Ebba N.
Ebba N.