Min barndomsvän mår inte bra. Det har han inte gjort på mycket länge. I sanningens namn skall sägas att han nog aldrig mått riktigt bra. Inte ens när vi var barn, när vi var mycket goda vänner och tyckte oändligt mycket om att vara i varandras sällskap.
För länge sedan banade sig en massa röster och syner sin väg in i honom, trängde undan de bilder och ljud vi andra kunde uppfatta. Han blev sjuk.
Numera är han som förlorad. Måste ta sina mediciner och under perioder läggas in på psyket. Slarvas det med medicineringen blir han komplett omöjlig.
När jag ringer honom måste jag vara beredd på att han kanske sluddrar och bluddrar, beklagar sig över all falskhet, all förföljelse och all stöld han ständigt utsätts för. Ibland går det inte att förstå vad han pratar om, knappt att ens kunna urskilja orden. Påtalar man sina svårigheter med att höra eller följa resonemanget, blir han arg.
Ibland ringer han från mobilen, mitt bland brusande trafik eller inne i en affär, eller ute i naturen där täckningen är dålig. Då har man åtminstone något att skylla på när man tningas klippa av samtalet.
När han ringer hemifrån har han ofta hög musik på och vill gärna att jag skall lyssna på någonting speciellt. Det kan kännas rätt bortkastat med det där muskrecenserandet. Vi har långt ifrån samma smak och mina omdömen öppnar för hans irritation.
Prövande är när han skall ge sin goda råd. Själv är han barnlös, inbiten ungkarl, har inte haft något längre förhållande, har snuddat vid arbetsmarknaden och följer mycket dåligt med i vad som händer i samhälle och omvärld. Men goda råd kommer han gärna med. I allehanda ämnen. Barnuppfostran, äktenskapliga problem, religion, sund mathållning, ekonomi ... ja, det finns kort sagt knappast ett ämne som han inte kan ge goda råd i.
Värst av allt är hans redogörelser för hur han förföljs. Enligt honom är sjukdomen en följd av de mer eller mindre falska, ondsinta och allmänt galna människor han tvingats och tvingas möta.
Kanske han har rätt och kanske han har fel. Vad vet jag?
Det är, i vilket fall som helst, svårt energiberövande att åhöra hur han alltid bemöts illa och missförstås.
Men vad gör man?
Någon måste han ju prata med. Det är bara jag och hans gamla mamma som orkar.
Min vän lider av sysslolöshetens biverkningar: leda och tristess. Jag misstänker att många av hans upplevelser av stölder, inbrott och annat, bara är hans hjärnas försök att få in litet action i hans tillvaro.