Så gärna vi ville
fånga morgonljuset
i den allra tidigaste
gryningstimman
närma oss varandra hud mot hud
låta känslan och åtrån
flöda helt fritt

hur gärna ville vi inte viska
alla de där orden
som vi på varsitt håll
tänkt så oändligt många gånger
medan saknaden
höll på att förtära oss
äta upp oss

hur hett önskade vi oss inte
bort från alla
nätters längtan
bort från den ensamhet vi kände
i varsin tvåsamhet
och hem till den varma famn
som väntade

vi drömde om
bubblande glädjeskratt
nattliga samtal om livet
om galna upptåg mitt i vardagen
sommarkyssar i duggregnet
och om kvällspromenader
till utecafeér

varför väntade vi så
varför lät vi tiden bara gå
varför all denna hänsyn
all omtanke om alla andra
plötsligt en dag
fanns inte framtiden längre

och det blev plötsligt

SÅ tungt att andas...