du vet mitt brev är som en tår jag gråter
mitt brev till dig är tårar
som aldrig kunnat falla
så nära dig

för jag är aldrig riktigt hemma
det känns som om
jag aldrig riktigt är hemma
aldrig riktigt hemma

skälvande kroppar vid sjön där vi satt
där sandkornen var det
som aldrig kunnat vara
så nära mig

för jag är aldrig riktigt hemma
det känns som om
jag aldrig riktigt är hemma
aldrig riktigt hemma

jag vill plocka ner en stjärna
klistra den mot cava läppar
säga dig allt det där
jag aldrig tycks våga

skulle du förstå mig då?
skulle du hålla om mig då?
om jag dränkte dig i tårar
dom jag aldrig kunnat fälla
mot kinder lika varma
som mina känslor
för dig

jag skakar
jag fäller
jag visar

gömda sidor

i din hand

du vet det går tåg här utanför
dom lämnar aldrig marken
jag har inrett mitt rum ikväll
med rökelse och te och toner
framför öppen eld
jag skänker dig många tankar ikväll
det känns svårt
ja det känns ganska svårt faktist
har vi blivit sådana där
som aldrig lämnar marken?
eller står vi fortfarande där på perongen
och bara ser hur vagnarna åker förbi
en efter en

kommer jag nånsin hitta hem?
kommer jag nånsin hitta hem?