Solen skiner på Skara sommarland. Gräsmattan är överfylld av lättklädda semesterfirare. En del ger sig hän åt badlekar, andra försöker få lite färg på sina vinterbleka kroppar. Barnen är glada, men trötta. Själv har jag huvudvärk och går för att köpa kaffe.
 
Kön snirklar sig runt hela kiosken. En liten flicka på cirka fyra år, kan inte sluta gråta över att hon inte får en till glass. Mamman tappar tålamodet och hotar med hemfärd, om flickan inte slutar att tjata.
 
Någon timme senare står jag och väntar på att få åka Berg- och dalbana, när en pappa plötsligt exploderar över sönernas bråk med orden "jag är så trött på er".
 
Promenerar bort till Gocart-området där jag blir vittne till en blond kvinna som kastar en stor väska på sin lite rundnätte man, samtidigt som hon skriker "så här blir det varje år". Med bestämda steg lämnar kvinnan sin förskräckta familj bakom sig, och jag börjar grubbla över vad det är som "händer varje år".
 
Varje år har vi semester. Då ska vi koppla av och ha roligt. Det kostar pengar och helst ska det bli så lyckat det bara går. Men det blir inte alltid som vi tänkt oss.
 
Ibland regnar det.
Ibland orkar vi inte vara snälla.
Ibland blir det bara fel.
 
På vägen hem från dagen på Sommarland, nickar min tjejkompis till vid ratten och vi får köra av vägen för att sova en stund. Medan hon sover funderar jag vidare över semester i allmänhet och livets skörhet i synnerhet.  
 
Livet är så kort...
Vad är väl en semester jämfört med en uppriktig kram från en nära vän?
 
Vad gör det egentligen att vi inte orkar vara snälla hela tiden?
Vad gör väl en misslyckad semesterdag i det långa loppet? 
Vad gör det om det blir fel ibland?
 
Ingenting.
 
 
 
/Grubbelmia  - www.grubbelmia.se