Om hon bara sträckte på ryggen skulle hon vara huvudet längre än sin far. Men hon har aldrig bett om att bli etthundraåttionio centimeter lång, eller kliva runt i fyrtiotreor utan klack. Hon vill hellre stå vid sidan om och betrakta. Inte bli synad och höra ”men guuud så lång du är” en gång till. Så vad gör hon här?
----Belysningen på sidorna om spegeln ger ett perfekt balanserat ljus. Hon befinner sig inte på en obestämd plats i rummet. Hon är här och nu, betraktar sig själv rakt framifrån. Inte vända bort blicken nu!
----Hon hör till den millipromille av befolkningen som har nästan helt symmetriska anletsdrag. Dra diagonala linjer från de höga kindbenen, snett in mot mitten och de möts på nästippen. Dubblera näsans längd i riktning nedåt och vila blicken på hakans kulle. Amorbågen är värd att dö för. Som tur är har ingen tittat tillräckligt länge för att upptäcka det. Ikväll lär de inte hinna. Nu är det bara ögonen och läpparna kvar, sen är hon färdig. Det är första gången. Hon är inte nervös. Något måste vara fel.

Enda barnet är hon. Den kärlek de öste över henne hade räckt till två, tre ungar. Hon önskar att de hade låtit bli. Numera är hon omättlig.
----”När ska du sluta växa, gumman?” suckade mamma på hennes fjortonårsdag och hacket i dörrkarmen mätte etthundrasjuttiosex centimeter över tröskeln. Fånerier. Varför började de med det där sentimentala karvandet? De slutar aldrig att fascineras. De gör fortfarande stora ögon, ställer henne med ryggen mot väggen och jämför. Hon som fyllde tjugotre i förra månaden.
----Ibland fantiserar hon om att hon har ett halvdussin syskon med samma förvirrade, hyperaktiva körtel i skallen och hur varje dörrkarm i lägenheten är märkt för livet. Men hon är enda barnet och välviljan är på gränsen till outhärdlig. Den smetiga omtanken, de käcka ryck-upp-dig-fraserna.
----Och pappa med sin videokamera. Förevigade allt. Luciatåget där hon sköt upp som fyren Långe Jan med rött band kring midjan. Första cykelturen. Och enda. När hon trampade slog hennes knän i styret och fick cykeln att vobbla okontrollerat.
----Flottfärden på Klarälven i åttan. Redan när klassen lade ut strax söder om Sysslebäck såg hon något glittra till mellan al och vassruggar utmed strandkanten. Där smög han med sin Sony PD etthundrafemtio, vidvinkel förstås, laddad och skjutklar. I höjd med Likenäs hade de andra fnissat färdigt och vant sig vid följeslagaren. Där rastade de. Hon låtsades inte om att han satt på en klippa hundra meter bort och åt sin egen matsäck. I Ambjörby slog de läger för natten. Hon och klasskamraterna i kanten av en sumpig sänka. Han i sitt enmanstält på en kulle strax ovanför. Så där fortsatte det, tre heta indiansommardagar.

Hon har god lust att svänga till en liten kråkspark i ögonvrån, men inte förhäva sig nu. Det är bra som det är. De täta, tunna, lätt välvda ögonbrynen ger henne ett lagom förvånat ansiktsuttryck, ett sånt man med lätthet låter passera. Det är bra.

Senare på hösten var det filmvisning i klassrummet. Den som ville ha ett minne från resan kunde köpa en egen VHS-kassett. Men det enda man minns när man tittar är ju pappan i vassen. Hennes pappa, med den viskande berättarrösten, som om det vore SM i nattorientering. Hon hade inte bett om att bli ihågkommen så. Hon ville inte bli ihågkommen alls. Helst vara och förbli osedd. Tisslet och tasslet smärtade och hon ville bara rinna ner från stolen, in under skolbänken, bort över golvet och genom glipan under dörren. Ut till korridortryggheten som hon inbillade sig fanns där. Men hennes långskånkar till ben var fastkilade under bordsskivan. Hon knep ihop ögonen och föreställde sig hur munnen tråcklades ihop av en osynlig rynktråd. Önskade att öronen ville sluta sig som kronbladen i en naturfilm om hur knoppar brister, fast visad baklänges. Att skratten skulle förvandlas till vågbrus i huvudet.

Med en konturpenna markerar hon läpparnas bågform. Med långa, jämna penseldrag fyller hon i med hallonrött. Hon har aldrig använt hallonrött förut. Nu tvekar hon inte, inte som då, innan hon tog mod till sig och gick i analys. Färganalys. Ville veta vilken färg som gjorde henne mest intetsägande, men det sa hon inte.
----”Beige kanske” frågade hon kvinnan med de blodröda naglarna. Kan beige göra någon till något annat än slätstruken?
----”Men kära vän, med din hy skulle du försvinna!”
----Innan hon gick fick hon goda råd om ränder på längden och tvären, men hon var för upprymd för att lägga dem på minnet.

Den silverfärgade kroppsstrumpan smiter åt. När hon reser sig framför spegeln känner hon hur grenen skär in. Sömmen runt den vida halsringningen skaver över axlarna. För liten, men vad annat kan man vänta sig? Hon är redan svettig i hudvecken under brösten.

Det var på våren i nian. En fredag, efter sista lektionen. Hon satt som vanligt och väntade på bänken tills de andra var klara i duschen. Klädde av sig långsamt. När luften i omklädningsrummet blev tät av eftersvettningar, Dateparfym och planer om helgen smet hon in i ångan. Tog tid på sig. När hon var klar hade de andra redan gått. Det var tomt, så när som på en främmande chockrosa träningsoverall i storlek XXL med vita revärer. Den hängde inälvslik på en krok i ett hörn. Hon letade överallt. Väskan var borta, liksom jeansen, tröjan, skorna med sviktande rågummisula för ljudlös, eftertänksam framfart.
----Hon satte sig ner, insvept i badlakanet och väntade. Lyssnade till städerskan som sjöng något sorgset på ett främmande språk i korridoren utanför.
----När det började skymma över hyreshusen på andra sidan fotbollsplanen klädde hon på sig. Syntetmaterialet var kvävande, den skrikiga färgen fick henne att hålla andan. Kanske hade de stulit den under basketturneringen två veckor tidigare. Uppsala Pink Panthers? Vilken imponerande förslagenhet, bara för hennes skull?
----Hon tog genvägen över skogen bakom gymnastiksalen och slapp passera torget där de säkert satt och väntade på henne. Älgade på med långa kliv, brydde sig inte om tallkottar och barr som stack in i fötterna. Såg solen gå ner bakom fasaden med ICA-skylten och hörde himlen viska i rosalilaturkos. De synkade fint, men mamma grät när hon mötte henne i hallen. Det var då hon bestämde sig.

En tidig morgon satt han där, bredvid henne i trapphuset. Rodrigez, etthundrasjuttiotre centimeter tidningsbud. Han plockade fram ett par extra hörlurar, sen var de förenade. Han fick henne att upptäcka Astor Piazzolla, den argentinske dragspelaren. Så komiskt. Hon dansa tango? Ändå är det den musiken hon har valt just ikväll. Hon nynnar när hon tar på sig tofflorna med slejf av resår. De smiter åt kring foten. Huvans öppning lämnar ansiktet naket. Hon ser sitt mest nollställda uttryck i spegeln. Det sitter där det ska. Greppar väskan med attiraljerna och går ut från husvagnen. Räknar ner.
----Utanför möter hon tvillingarna Jules och Jim. Stående på varandras axlar skulle de nå henne till bröstet. Jules har lyckats hålla sig nykter hela säsongen. Hon ger honom beröm för sin ståndaktighet. Han ger henne en slängkyss som tack.
----Den lille bleke tjecken väntar på henne. Sitter i sin tältstol med tyg som en gång var randigt, tittar i ett glättat magasin med bilder av tatuerade kvinnor. En lätt harkling och han lägger den ifrån sig, ler så att de bruna tandhalsarna blottas. Hon ler tillbaka och öppnar väskan. Den tomatröda gummiblåsan ser ut som en jättelik badmössa. Hon trär den över huvudet. Tjecken lirkar in munstycket i nacken, vrider reglaget och släpper på luften. Det piper och tjuter och hon tänker att huvudet är som en svullen vallmoknopp på en svajig stängel, nära att lossna och följa med ballongen till väders.
----En minut och fyrtiotvå sekunder senare är hon färdig för entré. Med mjuka eftertänksamma steg skrider hon in i manegen. Det melankoliska dragspelet studsar mot de mörka tältväggarna och buffas och knuffas med höstluften som tränger sig på utifrån. Inne i stillheten håller alla andan, den varma spotlighten följer hennes enorma huvudbonad som svajar fram och tillbaka.
----Hon vet att alla tittar, men nu är hon en annan. Nycirkusen har kommit till stan och med den Miss Invisible. Strax ska hon lirka ner ballongöppningen över huvudet, fortsätta åla sig in tills bara ena foten syns. ----”Tänk att någon så lång och klumpig kan vara så graciös” ska de viska i bänkraderna.
----I nästa stund sticker huvudet ut genom öppningen. Hon studsar hit och dit i manegen och alla skrattar. Med henne. Det är skönt, förbannat skönt.
----När hon lirkat av sig sin kroppstrumpa svingar hon iväg den över golvet. Den landar som en andra hud, tömd på kött och blod. Hon försvinner in i ballongen, naken, omsvept av det röda livmodersljuset. Det är numrets verkliga bonusupplevelse, som hon delar med ingen. Som hon har väntat.
----På en given signal springer Jules och Jim in genom ridån på korta, knubbiga ben. Runt, runt, rabblandes obegripligheter i falsett. Jules först och Jim efter med en överdimensionerad synål och utgången är naturligtvis given. Vem kan motstå en sån frestelse?
----När de flikiga ballongtrasorna landar mitt på golvet har musiken tystnat. Jules och Jim lunkar ut. Miss Invisible är som uppslukad av jorden, bokstavligen. Hur det har gått till vet bara några få invigda.

Föreställningen är slut och hon susar hem med ett leende. Den ena fyrtiotrean står stadigt på plankan, med den andra sparkar hon sig framåt. Långa pendlande rörelser. Händerna vilar på kickbike-styret. Vilken uppfinning! Hon känner sig pånyttfödd. Kanske ännu mer imorgon. Och nästa dag. Låt dem titta.