jag blåste en gång i ett glasbruk
en pust där all luft blir till form
en andelig längtan av storm
men såg hur min pust böjdes dödssjuk

och såg som i eldsken en orm
-en hiskelig drake, en vitbuk
gå fram med en blodfläckad likduk
och pusten var molnlikt enorm

Då böjde jag nacken mot jorden
tog upp av det stoft som var jag
och knådade sällskap av sand

Vi delade drömmen med orden
som bildade ljus - varde dag
och strödde av kärlek ett land


Så skapade närheten alltet
av växter och själarnas tid
en eld att bli stjärnströdd invid
och torkade tårar för saltet

som ströddes där måltid blev frid
gemenskap med många i tältet
vi reste som tecken, på fältet
där mänskorna fordom levt strid

Så byggde vi samtid för många
en stad utan ensamma år
men fylld av förväntan och skratt

Där levde vi utan att fånga
det nu som fick vara i går
ja tänk att jag blåste en skatt!