Hon är klädsamt svept i svart, midjan markerad med skärp av pärlemor och håret samlat i en flygig hästsvans.  

Jag ser henne redan första kvällen. På ointagligt avstånd ser jag hur den unga kvinnan begrundansvärt sakta vandrar byvägen fram. Hon fotvandrar grannbondens gamla rugguggla till schäfer, en tidigare folkilsken best som, med ålderns rätt, numera framlever sina dagar i saktmod, from som ett lamm.
Kvinnans hår är svart som korpens och hennes gång är vacker som hindens.
Höfternas rullningar ser jag som svallande vågors längtan till stränder av solvarm sand! Hennes dragningskraft är som fullmånens; på tidvattnet och på mej! Mitt intresse för gamla hundar är försumbart.
 
”Nu har visst den nya flickan kommit.” Pappa slänger ur sej orden på väg till ladugården. Jag svarar inte. Jag har redan kollat in henne. Träningsklädd joggar jag sakta, medvetet dröjsamt, ut till startplatsen för långa terrängbanan. Förutom bordtennisen är det löpningen och längdskidåkningen jag älskar mest av allt. 
 
Tidig vår och jag ska strax fylla sjutton. Livet leker . Ett nyinsprunget DM-silver i åldersklassen P 18 ,korta terrängbanan, har verkligen inspirerat min rörelseglädje. Killen som lyckades komma sekunden före mej faller strax för åldersstrecket. Jag har ett år kvar i åldersklassen och nu drar bansäsongen igång.
 "Den nya flickan" har just anlänt till familjen tre gårdar bortåt vägen. Tidigare om åren har dom haft killar som placerats ut av socialen i Stockholm.     ”Aldrig mera pojkar, dom bara bråkar, nu ska vi ta en flicka, en utan problem och bara som sommarvistelse”  Så hade frun i huset i förtroende berättat för min mamma.  
Killarna som bott där tidigare har varit lite knepiga. Dom ville aldrig vara med oss i gänget, ville inte spela fotboll eller bordtennis, inte ens intresserade av att tjyvfiska kräftor eller det morgontidiga fågelskåderiet. Dom hade tydligen fullt upp med att göra ingenting.
 
Jag ser henne kväll efter kväll. Hon promenerar hunden och väljer alltid vägen hitgårds. Som av en tillfällighet kom vi att snacka lite, om hunden och om vädret: "Kalla mej Katta, det brukar dom göra"
Katta berättar att hon bor i Stockholm och att hon alldeles strax ska fylla 18 år. Hon ska åter till hemmet efter sommaren: ” För dom är ju lite konstiga , dom där jag bor hos, men visst är det skönt att komma ifrån lite”
Jag avstår från att kommentera men är beredd att hålla med henne. Dom i granngården är visserligen väl sedda i bygden, erkänt driftiga jordbrukare och han sitter i kommunfullmäktige. Hon är en av de flinkaste damerna i syföreningen , men, enligt min mening, nog är dom lite skrytsamma och självgoda. Ende sonen bor fortfarande hemma trots en galant avklarad polisexamen. Schäferhunden är sonens och införskaffad med ambitionen att träna upp handlaget att bli hundförare inom myndigheten. Stoltheten över polisyrket är uppenbar. Han till och med solbadar i full uniform, endast tre knappar uppknäppta i den väl strukna polisskjortan. Det ryktas på bygden att han redan infångat en väl kvalificerad bov, fan trot. Det är mor i huset som tvättar och stryker...

Katta har så vacker röst, så melodiöst klingande och skrattlysten. Hon har fylliga läppar och ett underbart leende, markerad amorbåge. Lättsamt rodnande kinder, smilgropar. De mörka lockarna glänser och ögonen, ögonens lyster som två blixtrade diamanter.   Inte så att hon är klassiskt vacker, mera behagfullt skön och så leksamt lättsam.
Om jag blundar ser jag henne som en vacker men ouppnåelig hägring. Jag blundar!
Jag funderar över varför hon alltid är klädd i heltäckande, svarta kläder, kanske för att dölja den något mulliga magen.  Hon är kortväxt, räcker mej troligen endast till mina bröstvårtor. Jag funderar på att fråga om jag får omfamna henne för att mera närstående mäta längden. Jag funderar...
 
Så går några veckor och Katta kommer allt som oftast över till oss. Hon kommer för att fika och det blir alltmer så att hon och mamma sysslar tillsammans, i köket och trädgårdslandet.
Smygsamt uppfattar jag ett lågmält samtal; jag hör mammas röst: " Men det är nog inte så muntert för Katarina, hon trivs inte hos dom. Om hon kunde bo hos oss istället, men det kan hon ju inte *lång paus* och hennes mamma har det inte för lätt minsann, inte med den knölen..." Pappa sitter tyst och mamma fortsätter: " Hon är ju så go, det lilla flickebarnet"

Alltsedan bokstäver och ords meningar kom i min ägo har jag skrivit dikter.
Jag har skrivit solbelysta och vindsvepta texter om naturen, fantasifulla texter om oknytt och trolltyg, om fullständigt osannolika vardagshändelser. Nu efter att Katta kommit till byn skriver jag dikter om livet och kärleken!
Under sommarloven och nu efter skolans avslutning har jag jobbat tillsammans med byasnickaren, Sigvald. Denna sommaren har vi ett riktigt höjdarjobb, renoveringen av spåntaket på sockenkyrkan. Vi tar bort och lägger till ekspån på drygt 20 meters höjd. Utan livlina. Spånen doftar tjära.
Den unikt spännande arbetsuppgiften till trots faller jag allt som oftast i meditativta tankar. Sittande på taknocken och med mångmila utsikter skriver jag inte, som borde, om lyriskt doftande gröna granar eller bäckarnas skvillrande forsfärder. Jag klottrar glödande pekoraler om hjärta och smärta.
Jag skriver om ordlös kärlek, skriver på byxknyckligt papper, skriver på små lappar som jag omsorgsfullt förbränner genom elds lågor i köksspisen hemmavid.

Visst har jag hånglat med småtjejer. Mina händer har allt som oftast funnit oanade tillhåll under lugna låtar, spelsamt stilla tryckare. I pauser och nattlig mörker har våra händer fumlat med knappar i blusar och vi har smeksamt lättat på de knäkorta kjolarna. Jag minns speciellt den gången i höladan med klassens blondin men då var vi ju så unga. Jag visste inte mycket om skillnaden mellan pojkar och flickor; så sticksigt att det kliade över hela kroppen; inte bara av höet... Det var hon som föreslog att vi skulle söka skydd när åskan mullrade vid horisonten. Vi tumlade runt i höet, trevade och prasslade men fick smita ut bakvägen när bonden kom med sista hölasset före regnet. Så även minns jag några våtsöta pussar vid flertalet tillfällen men det var ju bara med småtjejer. Katta är kvinna.

Jag mötte henne under fredagkvällens hundpromenad. Då äntligen tog jag mod till mej och frågade om hon ville följa med till ordenshuset på dans.
”Du är ju inte riktigt klok, jag får nog inte gå ut för dom, och förresten har jag ingen cykel” "Men jag kan skjutsa dej, det fixar sej , kom igen nu" Katta skakade på huvudet, log, tog sin hund vandrade vidare. Jag stannade hemma den kvällen.
Vi sågs igen tidigt på lördagens förmiddag. Katta kom hem till oss när vi satt i trädgården och fikade:  ”Kan jag hänga på dej nån gång, jag är så tjock, jag ska börja träna och jag får för dom, jag har frågat ... ”
 En liten, kort och knubbig tjej i svart långklänning! En otränad liten knubbis som tänker sej träna löpning tillsamman med en vältränad medeldistanslöpare som vunnit DM, en totalt omöjlig tanke, en fullständigt omöjligt kombination och följaktligen sa jag "ja" utan betänketid: "ikväll, om du kommer vid femtiden"

Jag ser Katta på långt håll och min andhämtning känner av hennes närmande. Hon omväxlande går och småspringer. För att mina blickar inte ska bli alltför närgångna tittar jag ner i marken, ser vårens första, solmogna smultronen och plockar. Med svettigt darrande händer överlämnar jag fångsten: "Känn, dom doftar sommar"
Katta för handen till munnen, hennes läppar söker smultrons sötma. Den andra handen låter hon dröja kvar i min. Jag ser hennes välformade fingrar, röda naglar. Det känns skönt med hennes hand i min och impulsen att "om jag skulle passa på att omfamna henne nu, bara för att kolla hur lång hon är " stannar i mina tankar...

Katta är klädd i osannolikt rödlila kortbyxor och en svart, glänsande jacka med dragkedja. De vita träningsskorna ser ut att vara nyinköpta. Korta, vita strumpor. "Men så snygga ben, kraftiga lår och väl markerade vadmuskler. Säkert är hon snabb över 60 meter, men risk för skavsår med nya skor." Så faller mina outtalade tankar...
”Vi måste värma upp först...” Jag har ju varit på träningsläger och kan allt om löpningens a b c...
"Men så brun du är. Jag tycker inte om att sola, ligga o steka, trivs bättre i skuggan " Katta smeker lätt med handen över min arm och axel. När vädret tillåter tränar jag ofta med naken överkropp, tajta löparbyxor och lätta skor med slät sula. Jag avstår från att fråga varför hon föredrar skuggan och varför hon alltid bär svart långklänning.
Den korta terrängbanan viker av vänster in i lövskogen och efter en lätt motlöpa kommer vi fram till den gamla ladan. Den första höskörden ska strax bärgas; luften doftar nyslaget liksom smultronen doftar sommar. En naturmiljö, som gjord för löpträning. Banan slingrar sej fram genom öppna landskap, viker av in i grov skog av mäktiga furor, följer så strandnära låglands svikande stigar. Så många gånger har jag avnjutit löparlustan just på det terrängavsnittet; jag älskar intervallträningen och fartleken...
Jag noterar Kattas vackra, lättflyktiga löpsteg, hennes rörelsemönster tilltalar mej. Armföringen och hållningen visar på en naturlig fallenhet för löpningen, den harmoniska kroppsrörelsen. Njuter av vristspänsten och underbenets pendelrörelse, de spelande lårmusklerna!

”Men vänta lite- jag ska bara dra åt skosnöret! Kan vi vila en stund, jag är ju redan svettig"
Gräsytan bakom ladan lämpar sig alldeles utmärkt för vilopauser. Väl insynsskyddad, mjukt insvept i lövdungar och buskage. Marken lätt sluttande från ladan; mot den sena kvällssolen. Gräsmattan behagfullt dekorerad; dallrar naturens dofter av solvärmen, doften av ängens nyslagna hö beblandas med doften av våra svettigt solvarma kroppar.
Vi stannar till och Katta sjunker ner på rygg i gräset. Jag märker att hon andas häftigt och ser hur hon lättar lite på dragkedjan i jackan. Svettdroppar på hennes panna och skymtar små,små solskimrande droppar i skåran mellan brösten. Huden som av soft siden, så mjukt glänsande. Inte vit hud som utan sol, mera med en behagligt tonad sidenlyster. Magen häver sej i takt med andningen; de mogna frukterna dallrar som av nyfunnen frihets längtan!
Katta reser sej till halvsittande, drar upp benen och lossar på skorna, drar av de vita strumporna. Tånaglarna är målade i samma behagligt röda nyans som händernas... Så vackra fötter, små och välformade. Jag har redan tidigare noterat att Kattas händer är fulländat vackra, smala, långa fingrar och ovansidans väl markerade linjer. Smäckert runda, välformade armar med små fjun som glänser i solen, svettdroppar. Jag inandas doften av nyslaget hö; njuter av kvinnans och naturens närheta dofter. Solen glider in i molns behagliga skugga och en vänlig vind ger viss svalka.

"Men så varmt det är, är inte du svettig; kom." Katta ser på mej med leende ögon; öppnar sakta,sakta på dragkedjan. Jackan faller åt sidan, blottar brösten samtidigt som hon för min hand till oskyld beröring, förnimmer solvarm huds oskylda längtan. Jag känner hur hennes magmuskler vibrerar, liksom flämtar! "Som mogna smultron, de styvnade topparna..." Så infaller mina outtalade tankar.
Stående på knä i det mjuka gräset betraktar jag henne, den första kvinnan som framkallat kärleksdikter, värda att förintas av eld. På en bädd av vårlig grönska ligger hon utsträckt på rygg och med ett leksamt leende på läpparna. Jag ser tungspetsens svepande rörelser mot överläppen. Först nu och i närbild läser jag in ögonfärgen; melerat grönt och blått som med en lyckosam korsning mellan smaragden och rubinen, knäböjande tar jag in hennes ädelstena lockelser...

Katta reser sej hastigt till sittande ställning. Som i ett trollslag löser hon upp hästsvansen och frisläpper de glänsande lockarna, sveper med huvudet. Likt en hägring förnimmer jag hennes ansikte, insvept i en gloria av oskrivbar skönhet! Så fattar hon min hand och för i cirklande rörelser från magen och upp i skåren; omsluter med våra händer. Jag fingerleker in över ryggen, finner den fuktiga armhålan, söker utefter sidan upp till den blottade nacken, lyfter hårets lockar, leker... Faller så Katta bakåt, på rygg; vilar som på en vårligt oskuldsfull bädd av mandelblom och dallergräs.
"Men kom! Nej, vänta lite..." Katta reser sej till halvsittande samtidigt som hon trycker mej bakåt så jag hamnar på rygg. "Blunda, stilla bara, nej inte..." Med ryggen mot mjukt, solvarmt gräs känner jag hur hon kommer över mej; hur hennes mjuka bröst nuddar min överkropp, hur de styva topparna ritar vällusts cirklar på naken hud. Instinktivt fuktar jag läpparna, blundar och väntar...

Som i ett saligt rus av lycka förnimmer jag hennes leende läppar och ögon, hur hennes skugga omsluter; känner jag tyngden av den mjukheta kroppen, klöser hon min rygg med vassa naglar, rispar. Nuddar jag oanade hemligställen med mjukt smekande rörelser; vägleder hon med sitt kroppsligt viskande ...

Sakta, så sakta som vore i oskuldens tveksamhetens njutningar söker vi vår längtans förening. När vi tungleker känner jag att hennes läppar smakar smultron...också !