Det är närapå ironiskt hur jag lyckats fastna i mitten av en sjögräsbuske när havet är så stort. Jag kan vifta och fladdra för kung och fosterland utan att komma någonvart för mina fenor har trasslat in sig i sjögräset och håller mig fast. Sen att allt sjögräs sitter fast i varandra gör allting snäppet värre. Jag får någon klaustrofobisk känsla. Ibland kan jag finna lugn i en del av sjögräset, slappna av och finna välbehag och de stunderna värderar jag högt. Ändå kan jag inte ur bakhuvudet slå tanken att jag virar in mig i det mer och mer och kommer inte komma loss förrän jag klipper av det helt och hållet för alltid. Kanske borde jag söka lyckan i ett annat hav?