Det här eviga regnandet får mig att tänka på en sommar, kanske var det i slutet på nittitalet, jag bodde med en snubbe i solna som hade sju barn med sju olika kvinnor och jag blev den åttonde.
Han kunde inte tänka sig att ha något mellan sig och sin kvinna och inte heller kunde han tänka sig att destruera något han tillverkat. Det var så han uttryckte sig.
Han använde inte verktyg som vi andra, han nyttjade rena kanyler. Och vid regelbundna tider intog han en näringsriktigt komponerad meny. Allt han ägde var ordnat i rader och högar och han hade examen från tekniska högskolan med högsta betyg. Dem hade han prydligt inramade på väggen ovanför soffan.
Att han aldrig kunde hitta en arbetsplats som stod ut med de något irriterande egenskaper han gärna prackade på sin omgivning var nog inte så konstigt. Konstigt var det dock, att han lyckades snärja så många kvinnor. Själv var jag kanske inte förälskad i honom, men väldigt förtjust. Jag måste erkänna det. Han var nästan två meter lång och mjuk, otroligt mjuk mitt i allt det tvångsmässiga. Att han dessutom kunde räkna ut ytan på en romb eller innehållet i en oregelbundet formad behållare av vilken sort som helst imponerade storligen på mig som visserligen kunde räkna på samma sätt - men inte utan att anteckna siffrorna medan jag räknade. Och så förstod han vad jag menade när jag påstod, att allt i hela världen går att räkna ut. Det var gulligt.
Vårt gemensamma barn bor numera i en villa utanför Borlänge och lär ha högsta betyg i alla ämnen i skolan och lägger gärna böcker och annat i snörräta rader....
En dag ska jag åka och hälsa på henne.