En stund  i livet och kanten på en brödskiva som blev kvar

den där kanten stör mig den är som min oro som alltid vill ta min själ i strupgrepp

den där ångesten som alla kanske har men inte talar om den skriker jag ut när jag inte kan härbärgera den inom mig längre

då frågar jag mig är jag en svag människa och kvinna? som måste frigöra berätta ösa ur mig min ångest i skrivandets hand  

har hört inom psykiatrin att jag borde kunna härbärgera min ångest och inte sprida den åt alla håll och kanter men ska man inte få dela eller tala om det svåra i livet ?

var det nån överhuvudtaget som lyssnade på mig som barn ? nej jag sprang och gömde mig eller gjorde mig till offret eller grät eller så kapslade jag in det jag kände ordentligt och låste om

när sedan dessa känslor trängde sig fram andvände jag hela min kraft åt att hålla tillbaka dessa känslor av rädsla vrede sorg  

dramatiken och och paniken som gör mig till en ordsprutare när ångesten satt sina klor i mig är en återkommande händelse i mig

jag håller på att lära mig att hantera saker annorlunda nu men det tar tid att lära om när man ett halvt liv fastat i ett hjul som bara snurrar utan stop

en bit vet jag nu att det är ett brott att utsatta sina barn för att bli vittne till misshandel flera gånger om det gör ont så jäv-la ont när jag läser om det i tidningen eller läser bris reklam idag

som om jag inte fanns då när jag var ett litet barn ville bara skydda sina föräldrar och vara dem till lags  

minns en gång när jag var tonåring och mina föräldrar hade skiljt sig pappa och jag var på landet det var han som köpte ut mamma ,vi skulle måla tapetsera om men pappa orka inte med mig han skicka hem mig och då hade han ingen kvinna att lägga sin skit på

jag kunde ringa pappa sent på kvällarna för att få tag i han då fräste han åt mig att jag ringde så sent men han var ju omöjlig att få tag i och på den tiden fanns det inga mobiltelefoner snacka om att känna sig övergiven gång på gång att behöva tigga och be om uppmärksamhet när man är 13-14 år av sin egen pappa

inte är det han som ringer idag för att höra hur jag mår eller om vi ska hitta på nåt nej det är hans förbannade sambo som är så jäv-la sjuk i sitt medberoende, nu har jag slutat att ringa dom ofta

jag har en hel del att få upprättelse för i mitt liv idag 

jag är en värdefull kvinna