Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
den del som är sanning är den som speglas i läsarens hjärta


Rullad i presenning


Andra gången jag reste till USA för att, som det hette, komplettera min utbildning, var det mitt dåliga samvete som tvingade mig till förkovran. Jag hade varit i Berkeley under ett par terminer tidigare, läst familjedynamik, grupprocessteori, sociologi och pedagogik och fått ut ett fint papper där det stod att jag var certifierad att utöva familje- och gruppdynamisk konsultation. Nu skulle jag gå vidare, läsa om psykosterapi, lära mig hantera neuropsykiatriska storheter och bli bra på grundläggande etiska och filosofiska tanketeorier. Men egentligen inte för att jag ville det just då, egentligen var det för att samvetet sa mig att det var nödvändigt att resa långt, långt bort. Och andra sidan Atlanten är långt bort.

Resan föregicks egentligen inte av någon som helst planering, jag ringde några samtal, fick klart för mig att jag kunde ansluta till den utbildning som pågick och att mitt stipendium skulle täcka kursavgifterna, jag hade två år kvar till det som kunde bli en riktigt välstoppad examen med bra betyg om jag la manken till. Just då brydde jag mig inte, jag ville bara åka för att komma bort från en grön presenning och en död kropp. Fel. Jag ville komma så långt bort från Jasmines döda kropp som möjligt och jag ville inte komma ihåg den gröna plasten och ljudet av myrtorven när vi lät henne försvinna i vätan.

Om jag var rädd minns jag inte. Kanske var jag rädd för att själv bli rullad i grön plast, kanske för smärtan jag visste fanns i sorgen. Mest kanske jag var rädd för att aldrig komma loss. Det där, att ständigt vakna och veta att det viktigaste är Kampen. Friheten för Folket. Och att hela livet måste handla om att göra vad som krävs för Saken.

Vi levde i ett hus, ett dragigt fritidshus jag köpt för att använda som sommarstuga, sju personer i två rum med ett mycket litet kök. Ofta hade vi "gäster" som fick sova i friggebod eller manskapsvagn. För det mesta var vi mer än tio personer som varje morgon klockan fyra samlades till bön. Två timmar av fanatism före frukost. Sedan delades dagens arbete upp, några åkte iväg på uppdrag vi andra inte visste något om, jag själv åkte till mitt vanliga arbete eller till min lägenhet och mitt vanliga liv. Annars stannade jag i stugan, sysslade med hushållsarbete, trädgård, snöröjning eller fanns till hands för de män som behövde en kvinna. Var fjärde timme samlades vi för de rituella bönerna, ibland en halvtimme, ibland mer. Den sista bönen innan natten inleddes klockan tolv, den varade ibland mer än två timmar. Det blev inte mycket sömn men fanatismen bar drömmen och drömmen levde vi även när vi var vakna, så kanske sov vi med öppna ögon.

Min delaktighet var en tillfällighet. Jag vet nu, att jag hade kunnat backa ur när som helst i början, jag hade kunnat fortsätta mitt liv som en relativt vanlig svensk medborgare, gjort karriär, kanske funnit mig en man eller kvinna att leva med, kanske fått barn och ett liv som de flesta.
Eller kanske inte. Jag hade redan börjat leva på sidan om. I min lägenhet i Vasastan hade jag ofta en eller ett par gömda flyktingar. Delar av familjer, ensamma unga mödrar, personer som levt liv vi vanliga människor inte anar.
Flera av dem kom jag att älska som om de vore min egen familj. En av dem var god vän med den man som blev min tillfällighet.

Han hette Fikri och var från Israel. Märkligt nog visste jag vem han var när jag såg honom. Vi hade träffats för ett antal år sedan när jag behövde hjälp att hitta en inkomst. Han hade kontakter som importerade kläder och smycken från pakistan och indien och hjälpte mig att bygga upp en liten affärsverksamhet som kunde försörja mig som flytt hemifrån som mycket ung.
Jag skriver flytt - för att det var min känsla. Men än i dag vet jag inte riktigt vad det var jag flydde från, annat än en kvävande känsla av intighet och kontroll. Jag tror jag flydde lika mycket från ett instängt system som från en instängd familj. Och kanske allra mest från mig själv.

Det är klart, att jag associerade honom till något gott. Han hade verkligen gett mig möjlighet att överleva den gång han visade mig vägen till sina vänner. Då, den gången, friade han, han ville gifta sig med mig och han ville att jag skulle föda hans barn. Hade jag sagt ja, hade mitt helvete säkert börjat redan då.
Den här gången friade han inte. Den här gången frågade han om jag kunde hjälpa honom att gömma några av hans vänner.
Tre dagar senare tog jag dem med till min sommarstuga. Och Jasmine var en av de kvinnor som skyggt log mot mig i bilen.










Prosa (Prosapoesi) av korpfjäder
Läst 293 gånger och applåderad av 12 personer
Publicerad 2009-07-21 08:51



Bookmark and Share


  Rolando Furioso
Början som en triller. Undrar vart du tar mig sen.
2009-08-04

  Mona*
Jisses! Spännande! fortsättning följer?
2009-07-22

  Hannadraken
Den här är cool. Som en ingress på något som kan bli riktigt gastkramande. Nu vet ju jag att det där fortsättningen säkert inte finns och aldrig kommer att finnas. Det retar mig lite.
2009-07-21

  halmstrå
Jag vill ha en fortsättning, läser och får så många frågor, så många tankar och dessutom är det god litteratur, välskrivet och spännande. Så snälla... fortsätt!
2009-07-21

  Gunnel André VIP
Jag upplever detta som en text jag kan gå in i och ut ur flera gånger. Skratta och gråta av igenkänning ibland, respektfullt lyssna till och se på när det ligger utanför min egen erfarenhet. Som diktaren sa: "alla människors möte borde vara så!"
2009-07-21

  walborg
Ingressen får mig att undra litet över dikt och verklighet när jag läser denna smärtsamma text om ett flyktingöde och om en personlig process hos diktarpersonen som finner en distans till sitt liv för att kunna börja reflektera, bortom traumana.
2009-07-21
  > Nästa text
< Föregående

korpfjäder
korpfjäder