Har du också haft stunder förut att du velat dra dig undan från världen, eftersom smärtan av att finnas till kännts alltför stor?

Sedan fördubblas den känslan så av att du inser att grunden till smärtan beror på din inställning till världen.

Då är det svårt att med ens ändra på sitt förhållningssätt

 Ibland kan du även känna av att du orsakar din egen ensamhet. Sedan inser du att i vimmlet av människor som omger dig - just bland dem känner du dig ensam.

 Åren går och du tror att du mognat - tills du återigen drabbas av liknande smärta som du kände förut

Det kan så vara att smärtan känns som förut - men du förhåller dig annorlunda till den nu.

Du känner inte längre av viljan att inte vilja vara längre. Ensamheten finns där fortfarande - men nu förstår du att ingen annan kan förstå dig bättre än vad du själv gör. Så du har inget behov av att någon skall försöka förstå dig.

Det kan vara att du ändå under denna resa kommit såpass långt att du lärt dig förstå delar av det som är du.

Jag hoppas att jag ser delar av mig då jag möter dig
Det är på det sättet man kan förstå varandra och lindra den andres ensamhet