Att hänge sig åt vild melankoli
och sjunka ner till botten
av en avgrund utan slut
av bara vemodskrankhet
efter en oändlighets besvikelser
och bara törsta ljuvt ihjäl
av allt man aldrig nådde fram till
efter seklers självförbrukning
fullständigt i onödan
är ändå att på något sätt
nå fram till någon meningsfullhet
i all meningslöshets intighet,
om så det ändå blott till slut
ej blev mer än en stämning.