med kronisk värk i själen
och syrebrist i andetag
där ekvivalens inte förekommer
och hjärtats stigmatiserade slag
får mitt blod att rinna
lite för tidsödande
för att eliminera avståndet
till livlösheten.

mitt läge är penibelt
när eskapismen överger
jag har inte lärt mig
att sentera verkligheten
tillräckligt mycket
för att våga vara obstinat
i mig själv

ditt namn står med versaler
framför mina ögon
på mina ögonlock
i mina drömmar
jag viskar dig fina ord
i gemener som inte hörs

och du kommer bli
min dekadens