Mitt liv har inte hållt på för länge
jag vet.
Har inte ens nått hälften.
Men jag vet vad jag vet,
fjorton års erfarenhet,
låter så litet jag vet.
Men under mina fjorton år
har jag upplevt
Hat
Glädje
Kärlek
Förtvivlan
och det som jag bittert försökt famla fram en förklaring till
Å N G E S T
Dom där bruna ögonen
en tolvårig kropp
dom där äckliga ögonfransarna.
Kroppen tolv, hjärnan utvecklingsstörd.
Startar ett vansinne i hela min hjärna.
Stirrar på mig.
Jag, Nyvaken.
Hör stegen utanför dörren.
Hör rösten
“HEJ EBBA!”
Ursinne.
Vansinne.
Raseri.
Men jag visar ingenting.
Unviker blick. ögonkontakt, triggar min ilska mer.
Vet innerst inne att moraliskt sett
Är denna ungjävel(förlåtmejslåmejvarintemeningenförlåt)en svag i samhället
Kan inte hjälpa hur han är men,
Jag,
kan inte hantera.
Den där kvällen när allt var som värst
när jag fått nog satt jag och spelade förstrött på min
gitarr.
Utnyttjade faktan att, om jag sjunger, “hoppas ungjäveln dör, jag vill att han drar, hoppas ungjäveln drar”
Förstår han inte vad jag menar och
skrattar med mej och min vän.
Men sanningen är att när jag sitter där, arg och frustrerad
menar jag aldrig riktigt,riktigt illa men min hjärna
ser
ungjäveln
brännas
på
bål
och
L ä m n a
m e j
i f r e d.
Jag är ett svin. Jag borde brännas på bål, borde kölhalas, borde hängas borde dö.
För bittert är allt och jag, jag bara hänger med.
Och jag kallar mej vän av dom förtryckta.
Men jag är en förtryckare själv,
när jag plågas av ångest, så tänker jag hemska tankar om en utvecklingsstörd stackars pojke.