Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
en annan bild av ett liv


Mina blixtar var mäktiga, ljusstarka och målsökande

En gång var jag en åskvigg, ett barn av min samtid, men alltid i konflikt med mig själv etersom jag var laddad positivt i ena ändan och negativt i den andra.
Det mullrade i mitt inre så att folk som hörde det gick och gömde sig.
Ibland mötte jag andra som var lika laddade som jag, jag älskade att möta dem eftersom det gav mig fritt spelrum att ladda ur all den energi jag närapå sprack av medan jag bar den.

Mina blixtar var mäktiga, ljusstarka och intelligent målsökande. De förstörde allt i sin väg och krossade sitt mål i en krevad av lust blandat med vrede. Den sorts vrede som egentligen är ämnad för kärlek men som så lätt kan transformeras till sin motsats.

Stormarna jag orsakade vid mina färder genom människomassorna var mäktiga, jag själv i stillhet kunde orsaka virvlar som sträckte sig kilometervis, ja miltals och ännu längre då människor även vid den tiden lät sina röster förmedlas långt bortom räckvidden av en stämmas styrka. Telefonledningarna var fästa vid porslinsisolatorer sida vid sida, och ofta i samma banor som de elektriska trådar som bara fåglar kan beträda.

Jag älskade stillheten i mitt centrum och jag gladdes åt rörelserna i min periferi. Och lät mullret föregå blixten för att ändå visa vem som hade den fullkomliga makten.

Jag mot naturlagarna. Och naturen hade inte en chans.

Vad som sedan hände är dolt i ett nattligt töcken. Jag tänker mig en oväntad tsunami eller kanske ett meteoritnedslag. Mina egna krafter utslagna och ovädret besegrat av okända makter.
Ett ansikte som lyser upp natten medan knivar skär som genom någon sorts geléartad massa. Jag blöder utan att känna mig som urmoderns dotter och jag gråter för första gången utan baktankar. Det är som om åskans regn byter skepnad och regnet finner sin mening.

Allt öppnar sig
jag vet att det är så och rädslan adopterar mig.
Två gula ögon finner ro i mina händer och spinner som vore de tända av trampstyrda dynamos.
Jag har aldrig varit en som klappar katter.

Nu finner jag rönnen fylld av omogna bär och vet att räven hade rätt.
Åskan mullrar på avstånd
jag ser blixten
räknar
och vet att någon annan har tagit min glädje

själv lever jag annorstädes
lyckan fann mina fötter
tiden ville vara min huvudkudde
och mullret försvinner i fjärran





Prosa (Novell) av halmstrå
Läst 444 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2009-07-26 08:44



Bookmark and Share


    papillon
En makalös text av en makalös författare som inte bara är hemtam i stormens öga men som de facto själv varit detta öga där svindlande fallvindar och ofattbara uppåströmmar alstrar all den eruptiva energi som molnskockaren Zeus och den romerske Plutonius likväl som den mer bonnige Tor och samernas ovanligt spänstige övergud Pittkänen - och den purfinske åskguden Ukko - trodde tillhörde dem allena ty alla behövde de komtroll över det stora vädrets makter - Också dyker det upp en liten dödlig i deras krets.................
Häftiga applåder!!!
2009-07-27

  Nanna X
Åskväder blir blidväder, Blixten har landat? May The Force Be With You. Fast mildare, då.
2009-07-26

  korpfjäder
vilken vändning! Och insikt. En korp måste buga inför den visdom den här texten förmedlar!
2009-07-26

  Vildand VIP
Jag förstår inte varför din text får mig att gråta ... känns något igen, jo kanske är det mullret där i fjärran jag hör och själv har skapat
ödmjukt tack för denna text !
2009-07-26
  > Nästa text
< Föregående

halmstrå
halmstrå