Klockan tickar, tiden går, hjärtat bankar, pulsen slår. Men allting är i dimma, är jag den enda som förstår? Men livet är så självklart, så tragiskt uppenbart.
Vi ska födas leva dö och falla lätt likt höstens löv.
För allting är en illussion med lyckliga stunder på vägen mot stupet för att hålla uppe tron. En dyster konspiration.

För när vi skördat klart så ska vi knuffas ner i graven grävd av våra barn.

Så tragiskt uppenbart.