Hur kommer det sig, att en människa fastnar i en sekt? En sekt som dessutom så uppenbart sysslar med kriminalitet och har suspekta lojaliteter långt bortom allt som kan kallas religiöst? Hur kommer det sig, att intelligenta hjärnor kan kollras bort så till den grad, att narkotikaleveranser och vapensmuggling kan ske i Guds den Allsmäktiges namn utan att man ens höjer på ögonbrynet. Än mindre ställer en fråga.
Sådana tankar drar genom mitt huvud nu, tjugo år efteråt. I perspektivet jag tagit, i skymundan för både skam och skuld, förefaller det mig osannolikt att jag själv skulle fastna i något som ens var det minsta likt en sekt.
Ändå är det mig det handlar om. Mina händer sammanförda i bön, mina ben särade för männen och min kropp nyttjad som resväska. Mitt namn och mitt pass som garant och min själ såld till högstbjudande mot ett evigt liv i himlen.
Jag hade bott i kommuniteter på ett par ställen i världen, visste hur skönt det var att leva kollektivt, i bön och i arbete och längtade alltid efter klosterlivets regelbundenhet och innerliga tystnad. På det sättet var jag väl en ovanlig svensk. Hade jag fått möjlighet, eller förstått hur jag skulle vandra, skulle jag kanske uppfyllt min barndoms svar på vad jag skulle bli när jag blev stor.
-Nunna, sa jag. Och visste att man aldrig var ensam då. Och så hade jag en stubbe där jag pratade med Gud. Gud var min bästis, och visste allt.
När jag blev lite större lärde jag mig att det inte var så enkelt.
Nu, när jag blivit ännu lite äldre har jag återgått till min barndooms stubbgud. Jag har en bästis.
Men då, när jag träffade Fikri som behövde någonstans att gömma sig och sina vänner, då var jag flitig gudstjänstbesökare med en helig gud i himlen, oåtkomlig men ganska vänlig ändå, en någon, men knappast en vän. Fikri berättade om sina vänner, om det heliga kriget och om Gud den allsmäktige, lovat vare Hans namn, och jag blev nyfiken. Inte bara för att det var något annorlunda och nytt utan också för att deras gud och min gud var en och densamma, men deras tro var ursprungligare än min, de trodde på det som var rötterna till det jag trodde och jag ville så gärna veta mer.
- Du kommer, sa Fikri och jag följde honom.
- Du ber med kvinnnor, fortsatte han, och jag bad med kvinnorna.
- Du vara en bra kvinna lever rätt, sa Fikri och jag rodnade av stolthet.
Det var inte svårt att välja att en liten tid leva tillsammans med gruppen av gömda människor. "Cellen" som de kallade sig, var en av många celler som var och en arbetade för "saken" eller "kampen".
Jag trodde det var något helt igenom religiöst i den kampen, en andlig strid för att ena Israel och för att skapa fred i mellanöstern.
Mina kunskaper om den delen av världen var- och är - mycket fragmentariska och jag hade aldrig intresserat mig för Israels eller Palestinas kamp.
Jag visste inget om terrorism och absolut inget om fiinansiering av terrorister.
Min längtan var en annan, och jag flyttade in i mitt lilla fritidshus tillsammans med ungefär nio illegala invandrare.
Min lägenhet i stan blev en övernattningslägenhet för mig när jag måste arbeta. Först hade jag nog tänkt mig en kort tid av att stilla min nyfikenhet. Jag ville verkligen dela deras religiösa liv, ville veta vad de trodde och hur. Men sedan skulle jag lämna dem, bara finnas som husägare och idealist.
Två år senare visste jag inget annat än bön, fasta och uppdrag.
Sömnbrist och ständigt upprepade böner, långa tider av hunger och ännu längre tider av hårt fysiskt arbete - vi högg all ved, odlade grönsaker, tillverkade kläder, filtar och annat nyttigt, och jag arbetade dessutom för att försörja oss. Ett jobb som innebar socialt engagemang och en hel del möjligheter att finna vägar att utnyttja vårt samhällssystem för syften jag än i dag inte förmår tala om.
Om dygnet har tjugofyra timmar använde vi tjugosex av dem för att fullgöra det vi måste. Gud gav oss allt och vi gav oss själva till kampen för det folk jag trodde var Israel i förening med Kristus. Så sades det och så ville jag tro.
Men varför jag aldrig ställde några frågor förstår jag inte.
Inte ens när vi började lägga militära vapen bakom veden. Inte heller när jag tog reda på hur vi skulle komma åt hemvärnsreserverna. Jag gjorde det jag skulle, sov aldrig och frågade inget.
Kanske var jag stolt över min roll. Kvinna och ändå fylld av makt inför dessa män som aldrig såg en kvinna som något annat än ett medel för tillfredsställelse. Mat, sex och rena kläder.
Men jag hade nycklarna till samhället och makt att öppna dörrar till det allra heligaste. Pengarna, det sociala systemet, nätverken och språket. En svenska utan brytning och dessutom både postgirokonto och bankkonto med oklanderligt förflutet.
Makt berusar och fanatism bedövar. Kombinationen är som en mäktig drog, ett narkotikum, starkt beroendeframkallande och med svår abstinens.
När jag beordrades att föra väskor över gränserna, jag vet än i dag inte vad det var jag smugglade, svarade jag varken ja eller nej. Min makt var inte av den arten. Och jag förstod inte, att det jag berusade mig med var något helt annat än det jag var bunden av. Lydnaden var inte ens något jag ifrågasatte. Och paradoxen, lydnad och makt fanns inte till beskådande.
Paradoxer är normalt när man lever i tro. Ljus är mörker, lydnad är frihet och den största rikedomen är att inte äga något alls.
Det finns djupa sanningar i de paradoxerna, men sanningar kan missbrukas och vrängas till sina motsatser och för oss som levde utan sömn och i halvsvält fanns inte kraft att analysera vår situation.
Det återkommer, just det där som handlar om sömnlöshet och svält. Att bara få sova tre-fyra timmar i taget. Och att nätt och jämt få näring så kroppen går runt. Det är något med det som gör en människa fanatisk. Hungern driver kroppen, och kroppen driver själen och själen driver förståndet. Som om allt blir en enda jakt på att få tillfredsställa något okänt - som förvandlas till en jakt efter välsignelse eller nåd eller som för oss - känslan av att ha gjort något för Gud, lovat vare hans heliga namn... Så sa vi alltid. Och uppdragen fyllde oss med stolthet och kanske trodde vi att vi skulle bli mätta på sömn och näring bara vi gjorde tillräckligt.
Det händer att jag hittar mig själv i fantasier om just det där, att göra tillräckligt, att äntligen veta, att jag gjort nog.
Ännu tjugo år efteråt kan jag längta efter berömmet, välsignelsen av mitt namn när jag återkom efter en resa.
Den där känslan av att ha gjort rätt inför Gud, lovat vare hans heliga namn.
Den gud jag inte längre tror är verklig.
Ändå, känslan är så stark, att om jag skulle möta någon av männen i cellen - de som numera är döda - men om jag skulle se någon av dem - då vet jag, att jag skulle ha svårt att låta bli att närma mig, svårt att låta bli att längta, svårt att låta bli att tro, att de ändå ville mig väl.
Jag älskade deras kvinnor.
kanske inte dem, männen, men deras kvinnor.
Och om jag kunde vrida tiden och böja verkligheten, skulle jag bjuda dem hem till mig, tvätta deras fötter och torka deras tårar. Vira klädnaderna till bylten och visa dem mitt hus med tvättmaskin och varmt vatten. Omfamna deras magra kroppar och be dem stanna för alltid.
Som systrar i något annat än slöja och särade ben.
Men kanske skulle jag då bara bilda en cell. En sekt bland alla de andra. I tanke att rädda människorna från världen och världen från undergång.
Den fanatiska tanken om upprättelse och kärlek över alla de gränser vi tror vi måste beträda, överträda och göra till stigar med taggtråd och gömda dödliga minor.
Stigen jag går utefter stranden är min egen, stubbarna lämnade efter senaste avverkningen är alltför fyllda av kåda för att jag skulle vilja sitta på dem. Men stenarna är varma av solljuset och jag slår mig ner för att tala med den gud som var min bästis när jag var liten.
-Hej, säger jag. Vet du, jag måste få fråga ett par saker. Hur kommer det sig att människor, som jag, fastnar i en sekt när vi bara vill ha en bästis?
Jag hör inga svar, det gör man sällan i såna samtal.
I alla fall gör inte jag det.
Ändå
sitter jag där till solen försvinner bakom berget
och mörkret
blir genomlyst medan jag nynnar
samma melodi
upprepad
mantrat välsignat av vinden
ensligt bekräftad
men fri