|
|
kapseln är där den öppnas
inte möjligt mäta ett ansikte skilja
vattnet från regnet
det är stommen jag
älskar
fogen i
bäckenskålen
järnet innanför
fågelrosen
de yttersta genomlysta
benen i dina
fingrar
fadern havande
han hade ett nätt utmejslat steg
när han fortfarande sprang
gråter nu i det fotsida linnet
luften kornig
av damm och
skrift
munnen det äldsta hos mig
läpparna som söker över
dina bröst
på kvällen lägger han sina tänder i ett
glas med vatten
ställer det bredvid sängen
allt ryms innanför runans
båge
där det avlidna har livets vanligaste
blodgrupp
stenen ännu grov i den ovala
strömmen
längre upp flyter ljus
bröd in i axet
Fri vers
av
Ulf Lagerholm
Läst 704 gånger
Publicerad 2009-08-03 06:42
|
|
|
ej medlem längre
Fint komponerat!
2009-09-12
|
|
|
|
Eva Langrath
Varje strof är en tavla i sig att öpnna och allt eftersom jag öppnar träder nya bilder fram av liv som levs i ödmjukhet
2009-08-17
|
|
|
|
© Birgitta Wäppling
Betraktande,
som en beskrivande målning
där ord blir färger
och skeenden återges mitt i händelsecentrum
utan att påverka det som är
Stannar till och läser på nytt.
2009-08-11
|
|
|
|
Carola Zettergren
Jag sitter andlös framför skärmen... det är inte bara konstnärligheten inte bara poesin ..det är själen som finns och som växer där..här finns en känsla som gör mig tårögd , så vackert SÅ VACKERT!!!!!
2009-08-09
|
|
|
|
Mikael Lövkvist
Först ville jag bara skriva under på Ulrica Rydins kommentar här nedan, en kommentar som jag verkligen tycker mycket om.
Sen skulle jag vilja säga att jag upplever dina dikter som hologram. Jag börjad läsa den här förra veckan känns det som. Först nu ikväll så fick jag den där 'klick' känslan, som om mönstret trädde fram, och jag kunde se/känna den från insidan.
Jag håller inte med den eller de här nedan som tycker att denna är fragmetarisk, eller dekonstruerad, eller vad dikten nu kallades.
Jag tyckte nog så unde de första läsningarna, kanske, men efter hologram-klicket så känns den fullständigt homogen, och att den berättar en berättelse, steg för steg.
Jag ser fram emot att fortsätta läsa den här dikten. Jag vill fortsätta att låta stenen, ljuset, och brödet sjunka in i mig. Jag tror nu och känner att det finns flera lager i hologramet.
2009-08-07
|
|
|
|
Issand.
hehe, wow. att säga att du kan ord är nog en rejäl underdrift.
2009-08-06
|
|
|
|
Linen
Ja, nu har jag läst ett par gånger och funderat och funderat. Det är en tydligt porlande text, det är det. När jag läst den fram och tillbaka måste jag tänker jag främst på "allt ryms innanför runans båge" som signifikant för hela dikten. Fast när jag tänker på det blir det inte en båge utan någon form av cirkelrörelse (båge som del av cirkel?) Här blandas livets skeende med döden, sorg tolkar jag det som. Det fins ett klart och svävande drag av abstraktioner, paradoxer som måste funderas på "fadern havande", "det avlidna har livets vanligaste blodgrupp". Det sistnämnda så bra placerat efter det bågformade - paradoxen luckras upp. Ålderdom tänker jag på och jag har hela tiden bilder från långvården, vilket antingen förstärks av bilden med Elin och tanden eller clashar mot den.
Bröd in i axet som om allting hör ihop, samsas under samma runbåge.
Det avskalade - samtidigt sprängfyllt avvaktande. Imponerande!
2009-08-06
|
|
|
|
Gunnar Odhner
Gillar dina ord som går åt alla håll som spindeltrådar, glänsande och varsamt sökande. Där allt hör ihop med allt, damm och skrift, sten och ström.
2009-08-05
|
|
|
|
Lena Renman
Kan undra vad som sedan hände med den tanden.
Som vanligt, Ulf, målar du världen med de färger som finns om man tittar noga och då blir allt så fyllt mustigt och levande
Lena
2009-08-05
|
|
|
|
Nina Ahlzén
Här ryms liv med märg och ben.
Inledningsraderna är så självklara, lysande. Faktum är att de sätter tonen och jag står mållös inför resten. "det avlidna har livets vanligaste
blodgrupp..", jag vill ligga bredvid denna dikt och viska med den. Tack.
2009-08-04
|
|
|
|
Caprice!
Det är mycket möjligt att du 'för' betyget, men av mig 'får' du det. ;-)
2009-08-04
|
|
|
|
Caprice!
Inledningen med det omätbara ansiktet - hur skulle det nånsin kunna vara mätbart? - är så vacker att jag nästan blir gråtfärdig.. slutet är nästan rått i sin brutala regression, eller baklängeskraft, om man så vill...
Dikten rymmer så mycket att jag blir lyckligt matt... varför skulle inte en man kunna bli havande... det är så mycket som fortfarande ligger i sin linda...
Titeln är direkt grym, sätter an tonen likt en stämgaffel...
Som helhet för du betyget YIPPEEE!!! Plus en stor kram för att du är den du är, både som poet och människa, vilket avslöjar sig så snart du sätter ditt avtryck någonstans - i dikt, i kommentar, i brev.
2009-08-04
|
|
|
|
Din Fiende
Löjligt bra, fogen i bäckskålen e så grymt jävla bra att jag kissar på mig (och skvätter utanför kanten)...
2009-08-03
|
|
|
|
Yrre
Vackert.
2009-08-03
|
|
|
|
Lena Krantz
Ahaa, här har du ju runor med....vad glad jag blev.
Ja de är ju inristade s a s och att följa dess form kan vara mycket intressant, det är inte alls säkert att man hamnar där man trodde från början.
Vilken fin dikt och jag tänker inte försöka tolka så mycker, mer än att jag får en känsla som om idag inte kans förstås förrän imorgon eller kanske mer att hur vi förstår idag beror på hur vi är imorgon.
2009-08-03
|
|
|
|
Elaine.S
Det är allt som söker sig till vartannat som talar till mig här, allt som hör ihop, vare sig det är vackert eller ej. Allt som kan kännas med känsliga fingertoppar eller med syn, förstånd och det som vi känner med , det på insidan. Riktigt fint det här!!
2009-08-03
|
|
|
|
albertina
välskrivet precis som Lagerholms poesi är
Älskar dig
2009-08-03
|
|
|
|
dead_prez
Väldigt skicklig poesi, även om den inte faller mig helt i smaken.
2009-08-03
|
|
|
|
Igür
Varsamt utmejslat med surrealistisk tonträff. Som René Char!
2009-08-03
|
|
|
|
peter markurth
dessa ord är oerhört skickligt utlagda, bildar sparsmakade fragment, lagom avskalat, innehållet talar sitt språk, detta är en utomordentlig skildring
2009-08-03
|
|
|
|
resilient
Inledningsraderna sätter formen. Ett ovanligt drag, jag blir imponerad av det.
"inte möjligt mäta ett ansikte separera
vattnet från regnet"
Därefter ett antal påståenden som för inledningsstrofen i bevis. Ulf, du har skrivit en väldigt filosofisk text. Djup. Över mitt förstånd. Men det vackra i den, det smärtsamma och det skira kan jag ändå omfatta:
"fadern är havande
han hade ett nätt utmejslat steg
när han ännu sprang"
när han ännu sprang, ja. Nu är han tung, havande. Tror jag på det? Japp. Fullt ut.
2009-08-03
|
|
|
Nästa text
Föregående
Ulf Lagerholm
|
