Mico susade ner för backen på sin röda cykel. Han hade bråttom. Det var tur att det var nerförsbacke. De små tomterna och husen flög förbi honom i ett virrvarr av färger. Han bromsade till när han kom fram till sitt eget hus, hoppade av och lutade cykeln mot stolpen som höll upp den rostiga brevlådan. Han hade ingen tanke på att låsa cykeln, utan rusade direkt emot verandan, fumlade efter nyckeln och försvann in genom dörren.

Ut ur grannhuset kom Alina med en tygkasse. När hon kom ut på gatan såg hon cykeln. Hon tittade sig omkring och såg sin chans att komma ner till affären betydligt snabbare. Då kanske hon skulle hinna vika lite tvätt också. Hon satte kassen i pakethållaren och sig själv på sadeln och rullade iväg ner för backen.

Alina ställde cykeln mot väggen nere vid butiken och gick in. Klockan ovanför dörren plingade och sen var hon borta.

Två pojkar kom gående runt hörnet på butiken. Den ena av dem ledde en blå cykel.

– Om du nu har en cykel, var är den då, frågade han den andra pojken.

– Där! Det där är min cykel.

– Är det? Varför står den här, undrade pojken med den blå cykeln, lätt förvirrad.

– Min syster lånade den, svarade den andra snabbt och satte sig på den.

– Kom nu då, sa han och log triumferande mot sin kompis. Och så cyklade de ner för backen till ån.

Pojken lutade den röda cykeln mot den träbro som gick över vattnet. När den andra pojken ställde sin cykel bakom fick den röda en knuff och började sakta rulla. Pojkarna sprang några meter längre bort medan de pratade och skrattade. Under bron kom en man i en eka. Precis när ekan kom ut under bron rullade den röda cykeln över kanten och föll med styret före ner i båtens akter.

– Nämen, ser man på, sa mannen i ekan. Han svängde in mot stranden när bron hade försvunnit bakom en krök och förtöjde sin eka runt en stor sten. Han tittade bort mot bron och tog sedan cykeln i styret och ledde den mellan träden bort till bron där den hade trillat ner i hans båt. Han tänkte att det kanske stod någon där och undrade vart hans cykel tagit vägen, men det var ingen där. I så fall kanske det var bäst att ta upp den till butiken.

Där uppe ställde han den mot väggen och gick sedan in med ett pling i klockan ovanför butiksdörren samtidigt som Alina kom ut med sin kasse. Hon funderade ett ögonblick. Det var för jobbigt att cykla i uppförsbacke. Det var bättre om hon ledde cykeln istället. Hon hängde kassen på styret och tog se-dan tag om det och började leda upp cykeln för backen. Det verkade som att hon inte skulle spara så mycket tid trots allt. Speciellt med tanke på att hon stod och pratade med butiksbi-trädet så länge.

Hon lutade cykeln mot stolpen som höll upp den rostiga brevlådan. Sedan gick hon bort till sitt hus.

Mico kom ut på verandan, låste dörren och gick ner för trappan och fram till sin cykel.

– Oj, jag glömde visst att låsa den. Tur att ingen fick för sig att sno den.

Och så satte han sig på sin röda cykel och gav sig iväg ner för backen.