Förbannar den dag då jag föddes
en rännstensskit fällde min dom
ett liv som blev skapat men öddes
att tömma sitt hat när det kom
som tomhet och glöd utan hetta
kom närmre så ska jag berätta

om tiden då tid vände spadtag
för maskarna sökte min död
en kropp att bli till i med famntag
när natten sa kom och blev röd
som kärlekens språk utan kroppar
en vår fylld av torkade knoppar

förbannar det hopp solen bländar
en gathoras flabbande skrål
när drömmar är kroppar som skändar
ett barn utan ordlösa vrål
som skräcken och smärtan förenar
till sanningens livlösa stenar

en kroppens och själens belöning
ett utfläkt och nerkissat barn
ikonen är andens belöning
en barfota bild av ett skarn
som skammen har lagt djupt i jorden
en gravsten bevarade orden