Det var det året då man gick och väntade på predikanten. Min mormor hade drabbats av en stor sorg , och då brukade ju predikanten komma, det hörde liksom till.
Hela långa våren hade man väntat, men han hade inte kommit. Först var det väl för dåligt före, ishalka och snömodd, han hade ju bara cykel. Och sen kom ju påsktiden , och då måste han förbereda sig, det kunde man begripa. Men riktigt säker kunde man inte vara. Varje gång min moster Elsa bakat en sockerkaka , så sa mormor att hon måste spara en bit , ifall predikanten kom.
Så gick våren och sommaren flög iväg in i augusti. Nu väntade man inte längre.
Mormor var mycket gammal, alldeles för gammal att ge sig in i skogen. Vristerna var dåliga och synen svag.Och ändå drömde hon om att ännu en gång få gå och plocka lingon. I vår skog fanns ett lingonställe som kallades för "mammas tuvor", dit ville hon gå.
Först tyckte väl barnen att det var alldeles för galet, hon hade ju inte varit i skogen på många år , men till slut blev det bestämt.Mormor , långt över 80, skulle gå till skogen och plocka bär. Men man måste vänta till en dag då vädret var gott, lagom varmt och sol.
Och den dagen kom.En augustidag med klart väder och sensommarvärme.
Mormor kunde förstås inte gå så långt, så min morbror spände för hästen för flakvagnen.På den hade han bundit fast ett säte där mormor kunde sitta, så fick hon åka hela vägen bort genom gärdena och in i kohagen.Skogsvägen fram till lingonstället ville hon gå själv, hade en käpp i ena handen och korgen i den andra.Hon kunde inte gå fel.
Så körde min morbror hem med vagnen och vi satte oss för att dricka kaffe vid det slitna köksbordet.Det var så högtidligt. Tänk att Lotta, som mormor hette , hade kommit iväg , hon hade ju pratat om det i så många år.
Då kommer det någon i dörren.En ljushårig man med en liten portfölj i handen.
Det är predikanten.
-Kommer du nu, sa min moster. Ja mamma är inte hemma , hon är i skogen.
-Ja, jag ville förstås gärna träffa henne, sa predikanten. Jag vet ju om den stora sorgen. Är hon långt borta?
Och hur det nu var så spände min morbror hästen för vagnen igen , och jag fick följa med för att springa iväg till lingonstället och hämta mormor. Där stod hon, mormor, böjd över tuvorna som var täckta med röda klasar. Runt tuvorna växte grön mossa , och längre bort gick berget i dagen. Det var vackert som på en av de pappersbonader man hade i köken på den tiden.
Så fick jag berätta för mormor att predikanten hade kommit , och vad skulle hon göra? Hon rätade tungt på sej, gned ryggen lite med ena handen, och så gick vi tillbaka till kohagen.
Mormor sa inget, hade nog med att gå.I korgen hade hon väl en liter lingon, det var ju alltid något.
Hemma hade min moster kokat kaffe till predikanten, det syntes att han började bli lite otålig.När vi kom in i köket var han klar med kaffet och samtalet
flöt ganska trögt.
Så slog vi oss ned vid bordet, det var ju ändå lite fint att predikanten kommit, även om han dröjt. Han pratade några ord med mormor, sen tog han fram sin bibel och läste ett ord och bad. Mormor suckade med.
Och sen var det över.Det kunde man ju förstå, att han inte hade tid längre. Den lilla portföljen hängde han på styret, när han for nedför backen. Jag såg att han hade en väska på pakethållaren. Dom sa att han sålde skjortor för att tjäna lite, att predikanten for med knall. Men kanske var det bara böcker.
Så kom kvällen.Solen gick ned bortöver skogen och mormor och jag stod nere vid ladugården och såg ut över markerna. Mormor stod alldeles stilla, vi teg en stund. Sen sa mormor, som till sig själv:
-Dit kommer jag aldrig mer, men jag fick ju ändå se dom.
Sen vände hon och gick långsamt upp mot huset.

Allt detta hände för så länge sedan.
Nu är jag själv gammal. Ibland tar jag käppen när jag går till skogen och jag märker att vristerna börjar bli dåliga.
Men fortfarande glöder lingonen på "mammas tuvor" och mossan lyser grön.