Det här är ett märkligt utkast. Rader som glider
isär. Aningar som går i otakt, ben som inte går
ihop som man tänkt sig.

Gatorna har fel proportioner, de hamnar
helt och slätt utanför pappret.
Rätt och riktigt så. Inte vara med.

Pappa leker senil. Jag skrattar inte.
Vi hittar jättemånga sniglar i trädgården.
Vi klipper dem i två,
små bitar.

Jag vinkar när jag skall. Öppnar munnen,
stort, när jag ler. Det skall riktigt synas
att jag vill vara här. Försöker hitta
rimlighet i mina minnen. Rimlighet!

När jag tittar ner har jag
ett konstigt blåmärke på vaden,
underligt, jag tror att det var någon
som bet mig.

När jag tittar ut ser jag gula reflektioner
av sol på fasaderna. Kvällen torkar upp
snigelspåren.