jag kan ligga nergrävd i en mosse i hundratals år och känna mig säker på att någon skulle kunna datera mig utan att veta vem jag var
jag skulle till och med kunna torka i öknen och låta benresterna förflytta sig med en prärievargs längtan och ändå kunna uppstå i någons sinne år 2678

längta efter och skriva graffiti längs med spårvagnsspåren, där som betong flockar sig och människor har vandrat in, 5:an linje, hållplats länsmansgården
men jag väljer ett annat håll. mot örgrytes ungdom, mot kyssar i en ravin och jag hånglar högstadiekillar som upptäckt mina bröst

min högsta punkt är min hjässa
dess utpost vetter mot universum
men det är i hjärtat jag vill ha dig
nära det som gör att jag lever

jag pumpar blod varje dag
runt omkring

jag har skapat stöd till mina luktärter. trä betsat i grönt, som kors spikat ner i jord, det är nästan som en grav. men min far han ligger i minneslunden där det doftar flox i sommaren.

och jag drömmer om din hud
levande fingrar
jag och du skrattar till. det kittlar
mig och jag stiger blodröd som augustis kräftmåne

tänk om vi inte lever i morgon
att vi aldrig finner
stigen, vägen. kalla det vad du vill
kalla det gud om det gör dig lycklig

visst kom sommaren åter
det är 26 grader och jag klipper gräset. vansinnigt
längtar efter
och kanske är det så att just längtan efter
är det som håller mig fången. här och nu
för som det ser ut så har du inte tänkt närvara ännu på ett tag
kanske aldrig, vad vet jag
du talar inte med mig längre
och jag sitter stilla. tyst. låter steklarna svärma

jag sprang 60 meter på 8,10
jag började röka i samma veva
jag hade hållit en stund. ett hjärta
min mamma log nästan aldrig
min far är död, nuförtiden. jag saknar hans trygga famn, hans skratt och det brokiga skägget som kittlade lite när han pussade mig god natt
dog han en dag i april och jag överlevde. trots allt
överlever jag allting nuförtiden. till och med att du inte sitter i min hammock eller att jag faktiskt borde ha kysst dig för länge sedan.

livet hoppar hage
1 2 och flera steg
ibland fram, något tillbaka
åt sidan, västerut är havet
och i öster går solen upp
varje dag även om vi inte ser den

mina katter samlar på möss och fåglar
släpar in sina byten och lägger dem på hallgolvet
jag vet inte vad jag skall tycka
men jag berömmer dem
jag är flockledaren i vår familj
och min dotter är mitt enda barn

jag klippte mig igår. kort och pojkaktigt
som buslugg på sned och de ljusaste stråna vajar likt den mogna säden
det är skördetid. livet är mitt i
och jag vet inte om jag trivs med det
inte som när jag var 22 och trodde mig kunna rädda världen

jag vill skriva en bok om david bowie
lära känna mitt inre väsen
tycka om mina åderbrock
och foga mig  i det samhälle som finns nu
men det svider i ögonen utan solglasögon
och jag röker alldeles för mycket

livs levande har jag berättat
jag har följt en inre plan
och nu sätter jag mig ner för att vila. mitt i livet tycker jag faktiskt att vintern inte är så kall längre

jag har köpt rejäla skor