Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Osynligt barn

Varför är det ingen som ser mig?
Dömd att leva i förnekelsens sjukdom.
Plågad tills kropp och själ rasar samman.
Ingen hjälp.

Jag är jobbig och till besvär
Vuxna skakar på huvudet åt mig
Jävla unge! Vad ska det bli av dig
Problembarn

Min allra tryggaste plats
Ett mörkt hörn, på golvet i mitt rum
Där sitter jag varje dag
Bara gråter

Far du gör mig illa, sluta
Mor varför skyddar du honom
Det är inget fel på vår familj säger du
Varför drar du då för alla gardiner?

Förlåt mor och far, jag går er på nerverna
Förlåt fröken, jag förstörde lektionen
Men jag är bara ett osynligt barn som vill synas
Och känna mig älskad




Fri vers av Fia
Läst 466 gånger
Publicerad 2005-10-05 13:57



Bookmark and Share


  Lena Christofferson
Dina ord bränner igenkännande i min själ. Det du skriver är för mig självupplevt. Jag är vuxen nu. Men min barndom gör fortfarande ont.
Starkt skrivet. Visa det för någon som du tror kan se dig! Du får gärna skriva till mig om du vill.

*kram* Lena
2008-04-02

  Nichlas
Känner sorgen som andas i dikten... Mycket vacker
2005-10-13
  > Nästa text
< Föregående

Fia