Saga går med sin matbricka genom matsalen. Borden står på långa tråkiga rader som om de skulle tillhöra någon institution. Det gör de inte. De tillhör skolan. Akustiken är hemsk och elevernas slamrande med bestick ekar mellan de tomma väggarna. Någon skrattar högt. Saga skrattar inte. Hon vet inte vad som är roligt.

På Sagas tallrik ligger en potatis, en slemmig fiskbit och några salladsblad. I huvudet räknar hon ihop kalorierna som ligger där. Hennes vänner har fått henne att till slut följa med och äta i matsalen. Tre månader av terminen har gått och hon har inte ätit lunch på hela tiden. Bara ett bord är ledigt och det står mitt i matsalen. Klockan är elva och det är rusningstid till att få äta. Saga kan inte förstå varför man frivilligt äter maten där. Hon kan i och för sig inte förstå varför man äter över huvud taget.

Väggarna är tråkigt vita och taket likaså. Pengarna till skolans helrenovering räckte tydligen inte till att färgsätta väggarna i matsalen. Golvet har en äckligt spyliknande färg som kan få vem som helst att må illa. Runtom på det äckliga golvet är växter utplacerade. Kanske tror någon att de ska göra rummet trevligare. Det gör de inte. De är malplacerade och gör alla trånga gångar trängre.

Hon ställer ner sin bricka på bordet och tycker att alla stirrar på just hennes mat. När hon sätter sig ner på stolen når en unken lukt henne. Kräkkänslorna sköljer över henne men hon lyckas avstyra dem - hon har ju ändå inget att kräkas upp. Hon inser att det är maten som luktar, hon har inte ätit lagad mat på oräkneliga dagar och hon har sedan länge vant sig vid hungern så att den inte längre känns. Stolen känns hårdare än vannligt och hon önskar att hon vore någon annanstans, i en annan situation.

Hennes sinnen är fullständigt koncentrerade på maten och andras ätande. Hon har slutat höra samtalen, slutat förstå att det hon försöker göra är något som hennes vänner gör varje dag. När hon ser ner på sin tallrik ser hon en torr, men samtidigt slemmig fiskbit. Till höger ligger en torr oskalad potatis med svarta prickar. Avskiljd från det förbjudna ligger salladen. Den får hon äta.

Det enda hennes öron tar intryck av är slamrandet av bestick och tuggande käkar. Hon hör inte sina kompisar som försöker prata med henne. Fingrarna är bortdomnade av paniken som uppstår i samband med mat. Någon går förbi henne och en kall fläkt drar förbi. Trots den tjocka tröjan och de egentligen varma byxorna har hon för lite kläder på sig för att inte skälva av kylan.

Plötsligt hör hon sin ena kompis ropa lågt på henne för att på något sätt få kontakt. Saga rycker till och ser sin kompis djupt i ögonen. Hon dras ur sin nästankoma och öppnar munnen för att skrika ut all sin ångest. Hon skriker och blundar. Blundar och skriker. Hon skriver öronbedövande och kan bara tänka på att hon vill kunna fortsätta spela revbensvalsen och skriva höftbenspoesi.