hon samlade mina tårar
i ett skrin prytt av emerald
tysta väggar
fasta händer
när hon
nynnade mantra
och tvättade sår

hennes unga blick
fladdrade aldrig som ljusen
gammal visdom
sprang ur källan
hennes läppar log en tröst

"Stå upp, min älskade,min sköna,
och kom hitut.
Ty vintern är förbi, regntiden är förliden
och har gått sin kos."

hon vaktade vid min bädd
medan tiden sakta gick förbi
och det som en gång varit
blev ett minne blott

all min förtvivlan
i ett skrin av emerald