jag vandrar i livets mörker
utan att veta vart jag är
eller vart jag är på väg
överallt finns bara mörker

men ljuden omkring mig avslöjar din position
du traskar skrämd bakom mig i leran
för du vågar inte gå bredvid
det kan ju fakist vara en stor lerpöl där
men du vågar inte gå först heller
för om något skulle hända
så tycker du att det ska hända mig


jag undrar ett tag om du märker
om jag börjar springa bort från dig
eller om jag plöstligt skulle byta riktning
men jag går tillslut ändå bara rakt fram

'bang' oj träd, ett steg åt höger
regnskur från trädkronan i fina frisyren
shit lerpöl, blöta skor
lerskvätt på finbyxorna

"men gå inte så nära, du trampar på mig!"
"går jag längre ifrån tappar jag bort dig!"

irriterat börjar jag springa och du hinner inte reagera
precis som jag trodde

stannar och tittar
vart tog du vägen?


med ens blev allt annorlunda


ljuset från månen ler
och ängen under skorna
ser ganska mjuk ut

och vart jag än tittar
så ser jag bara mörk skog
men där jag står
är ängen ljus och mjuk



och du,?



du är borta föralltid