först komprimerad variant av Ark X

nu skjuter det uråldriga tornet upp mot rymden
nu ersätts det jordiska syret strax med orgiastiska gasmoln
nu måste ni snabbt få på er rymddräkterna
nu vill ni slicka varandras talsystem
nu kan blott tvivel förstärka er gemensamma ensamhet
nu är ni det utvalda paret
nu bläddrar ni bland filerna och finner en planerad planet
nu heter hon SiRiS oRiGo
nu styr tornspiran sin kompassnål mot dess megamagnet
nu har hela djungler försvunnit under er
nu faller en halv historia vilse i världsrymden
nu har äpplets andra halva blivit sparad på ett usb-minne
nu finns bara väntan och förväntan
nu förmodar ni att ingens ögon kan följa er
nu kan ni njuta nästan ett ljusår

Hur Gör Ni Nu?

1. tar genom moderdatorn reda på så gott om kunskap som möjligt om SiRiS oRiGo

0. kopplar av och har intressant sex i en av de bortre skeppskabinerna

Du valde båda två, ehuru ni ju har ett helt ljusår på er.

Elevator 11

På skärmen står det att ni redan varit på väg i tio tusen år. Är det möjligt? Känns som det var imorse raketen startade. Du kollar in din resekamrats ansikte bakom hjälmen. I dess välbekant luriga drag bor inte längre en apekatt, inte ens bara apa. Till din ohyggliga förvåning upptäcker du att ni bägge är cybernetiska organismer, cyborgs. Och att du redan vet vad det är. Liksom apor är ni nästan människor, fast de väsentliga komponenterna består av inmonterade minneskort med förprogrammerade förmågor. Ni har tankar, känslor och organiska kroppar. T ex innebär det att ni har fixat luftförsörjningen härinne. Så egentligen kan ni plocka av er hjälmarna, inklusive lager av rymddräkterna likaså. Ni gör det. Genast känns det lustfylldare, lite mindre tekniskt, trots att ni är högteknologiska varelser. Ni håller i varandras armleder och nafsar på era ögonbryn. Instinkter hyser ni men saknar medveten intuition. Så ni glömmer hela tiden att det här är en dröm - så länge som ni inte tänker på det.

I ett extra kåt ögonblick avlägsnar ni syrgassträngarna och kysser varann i navlarna. Till sist kan ni inte låta bli att räcka ut tungan åt den andre, som blir galen av gammal vanlig nyfikenhet och stoppar in tungan i en vrå som tycks sakna funktion. Upplevelsen är inte att ha blivit apa på nytt, utan att vara människa som kan spela apa ifall hon föredrar. Och nu vill ni gärna fortsätta vara apekatter. Så ni fiskar fram fotografiska fornlämningar, roterar dem över skärmen, så man ser kroppar ur olika positioner i eran utveckling. Det är inte ni, det är andra individer. Nu imiterar ni dem, och skrattar för att det funkar. Under några ljussekunder uppvisar ni prov på äkta humor. Här finns hursomhelst ingen annan än ni, någon som skulle kunna avgöra hurpass medvetna ni är.

Genom radiomottagaren har för längesedan upphört att strömma instruktioner eller bokcitat. Nu hörs enbart musiklåtar, varvade med tystnad. Efter en hel ljustimmes paus dämpas belysningen. Melotron-tonerna ur en psykedelisk ballad uppfyller kabinen. Du känner igen slingan, men förmår inte placera den. Samtidigt svävar du runt ett varv i raketen. Din partner sitter kvar och sorterar arketyper. Ända borta i andra änden av farkosten, vid de sällsamma hissdörrarna - där inser du ännu en gång att ni aldrig har lyckats undersöka hissen. Jo, det måste röra sig om en elevator, ty knapparna antyder våningsplan.Och du har vaga minnen av att eran rymdskuta en gång i tiden var ett torn, ett torn med mystiska trappor i. Hissens tre triangulära dörrar, vars spetsar möts i mitten, tycks vara enda passagen på hela skeppet som ingalunda fungerar att öppna. Varenda övrig dörr har ni hånglat er igenom åtskilliga gånger vid det här laget. Men alla kabiner har legat på samma nivå. Finns emellertid en elevator så innebär det att farkosten kan vara långt större, högre och djupare än ni känner till...

Hur Gör Du Nu?

1. Känner att den här gången kommer du lyckas trycka in rätt knappar - om du gör det före musiken har slutat spela... Så du låter din älskade resekamrat bli kvar vid skärmen i andra änden, medan du själv gör dig beredd att öppna hissen.

2. Söker dig tillbaka till din sköna partner (härifrån finns ingen anropskanal) för att låta er båda undersöka hissen en gång för alla, även ifall låten kommer hinna ta slut före ni är tillbaka här.

3. Struntar blankt i den omedgörliga elevatorn - den kan lika gärna vara en drömillusion - och hyser med ens samma inställning till din trots allt väldigt opersonliga resepartner. Istället, om du nu ändå drömmer, försöker du finna en intressant fripassagerare som borde ligga och gömma sig i någon vrå ombord.