Tankarna känns som ett töcken av känslostormar när evighetssekunderna flyter i väg över läppar som sluter sig kring filtret på cigaretten jag varsamt håller mellan mina fingrar. Rastlösheten har åter byggt bo i halsgropen och jag önskar mer än någonsin att jag kunde älska med stjärnorna under den becksvarta himlen som tynger luften över balkongen. Det dova suset från bilarna på motorvägen bedövar sinnena och jag tänker att man aldrig är riktig ensam här. Lugnet finns inte riktigt och tystnaden existerar endast inombords, som ett eko av allt som varit och av allt det som aldrig blivit, om det nu blir. Jag tänker att här består tystnaden av en massa ljud från människor på väg, hem, bort, till någon, bort från någon eller något, flyktiga ljud som inte går att urskilja ur mängden, dova sus sammanvävda till ett språngets melodi.


Även om jag vet att ensamheten aldrig riktigt infinner sig här, har jag aldrig någonsin upplevt att det mitt i detta virrvarr kan vara så tyst och så ensamt, att allt liv och rörelse som omger mig just i denna stund är mer dött än levande. Intvinnad ensamhet som inte är självvald, kanske inte ens uttalad, kanske inte synlig, men ack så påtaglig, att den får håren på armarna att resa sig i protest och ångesten i bröstet att vrida sig som en vilsen figur trevandes fram på en spikmatta. För jag är en sådan person som vänder och vrider på allting tills det blir kantstött och fel. Balanserar alla tankar på balkongräcket innan jag kramar ur den sista droppen av innebörd i tills det inte går att urskilja vad som är upp och vad som är ned. Jag fingrar på allting tills det inte längre är vad det från början var, bara för att jag inte vågar tro eller hoppas att någonting är som det från början verkade. Och jag försöker att låta bil men jag gör så bara för att jag är jag, här på balkongen där månen smeker min hud om natten när jag sitter och lyssnar på ensamhetssuset över motorvägen där allting är vitt på svart.


Jag fångade ett stjärnfall med blicken i natt, när det skyndade genom mörkret på flykt från verkligheten där vi alla faller handlöst för känslor, ögonblick, beröringar, kyssar och tvåsamhet som inte tillhör oss. Sådant som vi lånat och stjäl en stund för att känna oss bättre, ungefär som lyckopiller fast inte på burk. Och jag minns att någon har sagt att stjärnor alltid lyssnar och att man får önska sig något, men bara en sak, inte två eller tre… och jag önskar mig något jag aldrig önskat mig förut och jag blundar fortfarande hårt för jag vågar inte se om jag kanske, bara kanske, får jag skylla mig själv att ensamheten har byggt bo under min hud och bosatt sig o mitt hår, men det är enbart för att lämna plats för det som aldrig har blivit men som kanske blir, om det nu blir, om jag får älska med stjärnorna igen…