Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

snö


Plötsligt kommer jag på mig själv med att leta efter snö.
Jag är vädret nu. Allt är grått. Världen är grå.

Och plötsligt ser jag mig om efter någon som är borta.
Är det redan vinter? Nej, det har knappt börjat.

Något gör ont.
Något skaver.
En kardborre som någon kört fast och sedan bara lämnat där.
Det gör ont om man rör på sig.
Det är en ångest som har satt sig innanför huden, som gör alla meningar korta och alla andetag till en ansträngning.

Jag letar fortfarande efter min ton, den hörs i strupen, men har satt sig där och klibbar mot slemhinnorna.
En ton som låter som ett sårat djur, en döende någon annan.

Jag håller på att förlora honom.

Det känns sanning.
Det luktar mörkt och kallt och fuktigt, och det har tentakler som fäster sig vid huden med små tänder fina som hårstrån.
Det är sanning. Hur ska jag klara av det?
Det där beroendet som bara har växt och blivit något som jag aldrig ville ha, eftersom det aldrig har varit ömsesidigt.

Jag kan inte säga mig ha honom hos mig längre.

Det är en fysisk smärta, ett illamående och en klump som växer och får armar och ben, breder ut sig.
En parasit. Sådan är ångesten.
(Om jag kunde skulle jag tömma världen på människor, ge mig själv tid utanför tiden. En plats som är tom och tyst och där det luktar regn.
Där skulle jag ligga med armarna utbredda och omfamna det stora ingenting som jag behöver.)
Behöver fylla mig själv med ett ingenting så stort att det övermannar det som har gjort mig till ett värddjur.
Jag flyter ut i konturerna, blir suddig och odefinierbar, ännu en annan.

Ännu något annat.

Korthuset rasar. Jag faller ner.
Och alla kungens hästar och alla kungens män.
Jag satt på muren och jag trillade ner.
Jag vill försöka förklara det värkande tomrummet.
Lustgården.
Det är en grotta, men så stor att man inte tänker på väggarna, man ser dem inte.
Man hör eko, hud mot hud som andas. Det droppar.
Blöt mossa, jord, försiktigt gräs. Träd. Ingen vind, men det luktar luft.
Det finns ingen där, inga samtal. Inga ord. Det droppar från taket. Kalk. Vatten och järn.
Någon som älskar och som vill bli älskad tillbaka.
Som reder ut ditt hår och befriar din hud från brännmärken någon annan gett dig.
Lämnar dig.

Det är en ritual och den har pågått så länge det har funnits älskande och älskade.
Det är ett offer man gör i sin egen ära, ett löfte.
Om att det fortfarande finns andra händer än dina egna som kan röra vid dig, utan att lämna ett snigelspår av drypande minnen på din arm.
Är du där än? Nära nu.

Inte nära nog.

Det är fortfarande ett brott att vilja behöva någon annans tunga andhämtning bredvid sin egen, någon annans tvivel att hålla dig ovanför vattenytan.
Man använder varandras rädslor som en sköld, det finns ingenting utanför vår yta av förståelse.
En yta som vi fyller ut helt och hållet med våra kroppar, så att det inte finns plats för något avstånd.
Vi har varsin ton och om vi skriker samtidigt så bildar vi någonting viktigt.

Det är svårt att föreställa sig tillvaron utan det ackord som våra toner utgör, två noter som sträckt sig över skalorna och tvinnats ihop, så hårt att vi knappt kan andas.
Så hårt att det nästan gör ont.
Nödvändigt ont, men varför? Varför nu?
Det är mörkast vid midnatt, sen ljusnar det. Man tror nästan att det är morgon och inte bara en försynt natt som bara låtsades.
Ge mig någonting att tro på, någonting att ta på, någonting att andas i takt med.
Jag ljuger inte för dig, ljuger du för mig?
Jag försöker bara berätta för dig om tomrummet, om lustgården. Om grottan. Men du kan knappt se din egen handflata i halvmörkret.
Är det midnatt snart? Nu? Ljusnar det?
Eller är klockan bara tio, blir det bara värre?

Vad är det som händer med oss?

Eller borde jag skriva isär det, förtjänar vi inte att vara i samma ord längre, borde jag skriva vad är det som händer med dig och mig?
Mig och dig?
Men du ser bara på mig som att du inte vet vem jag är eller vad jag gör i din hall. Det kan jag också fråga mig ibland.
Och jag lovade att jag inte skulle slösa några av mina ord på dig, men det verkar visst som att du var den som lockade dem tillbaka.
Fan ta dig egentligen. Jag hatar dig.
För att du inte sitter vid din dator just nu och hatar mig.




Fri vers av Annan.Stans.
Läst 369 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2009-08-13 23:18



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Annan.Stans.