För vem vill vara en romantiker och leva i en Jane Austen saga. Komplext krävande, inte minst för andra som går till spillo. Vissna rosor läggs på min trappa, jag dricker mjölk men är laktosintolerant.

Kossan är visst brunstig och lycklig däruti hagen.
Vi ler åt den naturliga smaken och åt gräset.
Åt hennes framtida frihet och tjur eller kossa. Det är ännu en morgon.

Läser poesi på ett ofärgat papper i en solnedgång på Orust. Sticker till Thailand dagen efter. Två helt okombinerbara egenskaper, leva i en saga där huvudkaraktären heter classico romantica i första namn, wildy bohemé i andra. Det sista namnet fick jag aldrig. Så säg mig döper du mig okombinerat i olivolja?

Väntar fortfarande på Madelaine, men glömmer henne när solen blir morgontidning. Ofärgat. Hon står inte i dödsannonsen som jag tar med mig till säng varje kväll och drömmer om hopp. Det är en slags damm med näckrosor som formas i REM. Har jag varit där eller är det framtiden. Ovåta lakan, fyra armar och ben. En vattenstuga byggt i trä. Ögon och läppar. Känner ingen fukt från det verbala, ser inga tårar i ett par ögon jag känner men aldrig sett. Ofärgad romantik fröken olivolja säger hon och ler snett. Men jag ler inte tillbaka.

Brunnen där jag faller varje natt utav en knuff och vaknar i stupande position heter visst oliviabrunnen. Med mig i fallet har jag ett ordlexikon och ballerinaskor, pianot landar på min hjässa tyngdlöst i mörker och ur dess tidlösa smäll kommer det toner.

toner.