Det värsta en människa kan göra
är att ljuga och snacka skit bakom ryggen på folk.

Jag har förmågan att känna på mig
när folk ljuger och jag brukar ofta ”lirka”
ifrågasätta
tills det blir så snurrigt för personen
att allt uppdagas och pinsam situation uppstår.

När jag kommer på att någon ljuger för
mig känns det fruktansvärt.
Jag mår illa, vill kräkas.
Jag frågar mig, Varför?
Vad har personen att dölja?
Vill jag veta det?
Eftersom människan tar till en lögn
så måste väl sanningen kännas värre.
Alltså är då vissa lögner bra?
Tyvärr kan jag inte känna det så.
Tvärtom,
När jag märker att det är en lögn
eller när jag blir sviken blir jag hämndlysten.
Jag vill ge igen och jag vill att det ska göra ont.
Länge!
Jag känner mig grym
men om ingen kör med lögner mot mig så
behöver jag inte känna hat.

Det är mitt sätt att försvara mig när jag blir sårad.
Istället för att jag ska börja gråta.

Lek inte med mig och mina känslor.
När jag vet sanningen
men personen nekar gör det så ont.
Ont i magen, ont i bröstet
men sen övergår det till hat och avsky.

Ofta ljuger folk fast att det
inte finns någon anledning alls.
Dom har inget att dölja men likväl
ska det ljugas, ofta skrytas.

En del människor kan inte sluta ljuga
och hittar på saker hela tiden.
Det har blivit en ful ovana att sväva iväg i fantasier.

Men så en vacker dag (eller regning)
spricker bubblan och då är det ju så
förnedrande för personen i fråga.

Kan man inte vara ärlig
mesta tiden i sitt liv är man inte
värd att ha någon riktig vän.

Vem kan man lita på då?
Svaret är nog tyvärr Ingen.

Men ingen vill ha vänner
som inte går att lita på, sådana
vänner klarar jag mig i alla fall fint utan

och det är ju dom som kommer att
sakna mig en dag och inte tvärtom.

Var gärna min vän
men svik mej inte
för då är du inget värd längre för mig.