Stockholm säger att jag är ful.

Jag går på asfalten, nedsliten av fotsulor.

Världen är stor, större än mina fötter.

Vägen är bred, bredare än mina höfter.

Jag går på asfalten, sliter den med mina fotsulor.

Stockholm säger att jag är ful.

"Men jag är också en invånare av jorden!" skriker jag.

"Jag är också byggd av kött och blod och grå korn av stjärndamm."

Stockholm svarar inte.

Världen är för stor, för stor för oss som blommar och dör.

Vägen är för bred, för bred för oss överkörda igelkottar.

Jag går på asfalten, där så många gått förut.

Stockholm säger att hela världen är öppen.

Men varför står du bara där? Va?

Säger stockholm.

tyst.