Hon har fått nog!

Hon rusar fram till stereon och slår hårt på knappen – den knapp där det med versaler står ”POWER” – och stereon stängs av.
Hon tänder alla lampor i sitt lilla rum.
Allt ska synas, allt ska lysas upp.

Hon går sakta fram till spegeln. Det är en stor spegel, och den täcker nästan hela väggen. Hon iakttar sig själv en stund, men sedan åker t-shirten av; det är nämligen svårt att se alla valkarna med den på…

Vant, tar hon ett rejält grepp om magen. Men hon får böja sig lite framåt för att överhuvudtaget kunna få tag i något, och hon har lite svårt att avgöra, om det är fett eller muskler som hon får tag på. Eller – kanske är det inälvor…?

Det gör ondare än hon trott när hon nyper till, så hon släpper reflexmässigt taget. Det gör ont, och nu har hon fått ytterligare ett blåmärke vid midjan; hon har blåmärken över nästan hela sig nu, på grund av alla de nyp och hårda tag som hon utsätter sig själv för. Och det ser ut att värka så otroligt mycket.

Hon upprepar behandlingen, om och om igen. Hon vill vara säker på att det verkligen gör ont, för en sak vet hon: att i fett gör det inte ont!
Eller…?
Men, det blir samma resultat även den här gången, och hon kvider till! Blåmärket kommer snabbt nu, och det är ännu mörkare den här gången. Hon står stilla ett ögonblick, och hon iakttar sig själv på nytt. Hon vrider sakta på sig, och hon ser hur skinnet veckar sig runt midjan. Stora, slemmiga veck.
Hon mår illa.
Så här ska det inte se ut!
Det ska bort!
Det ska BORT!
Hon sätter sig ner på golvet, med böjda knän.
Det gör ont!
Sätbenen spränger mot skinnet, och hon kan känna det kalla stengolvet direkt mot skelettet.
En underbar känsla…
En fruktansvärd känsla…!

Hon tittar till i spegeln, och för en sekund blir hon rädd för det hon ser, för den hon ser. Hon känner inte riktigt igen sig själv – hon tycker att hon ser någon annan.

Hon böjer sig sakta framåt för att kunna se revbenen spela under huden på ryggen.
Hon tycker det är vackert.
Hon är förvirrad!
Vad är det hon ser?
Vem är det hon ser?
Är detta hon själv? Eller är det en ond demon som har tagit hennes kropp i besittning? Så här brukade hon aldrig tänka förut! Ändå, så är det så här hon tänker hela tiden nu…

Magen har lagt sig i små veck. Dem måste ha kommit efter middagen i dag. Hon åt spafetti med späckfärssås, och blodrött tomatslem till. Men vattnet var gott. Vatten är nyttigt. Hon skulle vilja leva på vatten! Vatten, att dricka i mängder under veckorna, och sedan, på helgerna – om hon skulle vilja unna sig något särskilt – då skulle hon kunna värma vattnet, och doppa en tepåse i det. Men tepåsen får inte doppas för många gånger, max tre, sedan kanske det faller ut några örtblad från tepåsen, och dem är det kalorier i… Många kalorier… Och kalorier är dåligt. Det har hon minsann tagit reda på!

Hon kan nästan allt om kalorier, och folk säger att det är näst intill sjuklig besatthet! En potatis är lika med sjuttio kalorier, en deciliter potatismos likaså… En deciliter makaroner, det motsvarar cirka nittioåtta. Men slemmig sås: det innehåller så många kalorier, att det inte ens går att räkna dem; så sås, det låter hon minsann bli…

Ett tusen etthundrafemtio kalorier – det är vad man gör av med, om man ligger i sängen en hel dag, och inte ens blinkar. Det räknas som en svältgräns. Två tusen, det är vad man ska ha i sig dagligen, för att kroppen ska fungera normalt.

De dagar, då allt känns som värst, då har hon berättat för mig att hon får i sig ungefär femhundra. De dagar, då hon får i sig ett maximalt antal kalorier, är det ungefär åtta hundra.

Femton kilo drygt, på mindre än ett halvår. Men hon är inte riktigt nöjd.

Jag? Jag försöker få henne att inse, att hon duger som hon är. Andra försöker få henne att inse samma sak. Men hon vägrar att lyssna. Hon påstår att vi överdriver, eller att vi är elaka, och bara vill få henne fet.

Folk blir rädda för henne. Det har jag sett. De tittar konstigt på henne, eller så tittar de inte alls. Men de förstår inte.

De tycker hon beter sig konstigt. Men de förstår inte.

De säger att hon inte är sig själv. Men de förstår inte!

För om hon inte är hon, vem är hon då?
Är hon demonen?
Så kanske det är…?
Eller, är det kanske tvärtom…?

Hon förflyttar sig närmare spegeln. Hon ser ett par blodsprängda ögon, vilka bevisar att hon inte sov någonting i natt heller…Tänk om hon fick sova! Om inte en hel natt, så kanske ett par, tre timmar, i sträck åtminstone…Inne i hennes huvud maler texten ”…själv har hon inte fått en blund. Det är den bästa av gåvor, att kunna sova lugnt…”
Det är ”Bo Kaspers Orkester”, som sjunger så. Hon tycker dem är hemska! Han sjunger så fult, och har så otäck röst! Men texterna sätter sig i hjärtat.

Och det är det, som är det viktigaste.

Hjärtat!

Hjärtat är vackert. Hos alla!
Blodrött.
Men hjärtat behöver fett, har det sagts till henne. Om inte hjärtat får fett, så dör det. Undrar om hennes hjärta har dött… Det säger hon att det i alla fall att det känns som, ofta!

Hon är arg!
Hon är irriterad!
Hon är alltid glad…
Alltid glad när någon annan ser henne…
Alltid ledsen i hjärtat.
Undrar om det syns…?

Vad kallt det blev! Hon måste nog ta på sig tröjan och byxorna igen. BH-bandet skär in mot revbenen. Hon har stora röda märken där BHn ska sitta; som skavsår ungefär. Det gör fruktansvärt ont, säger hon. Och det kan jag se att det gör, för hela ansiktet förvrids, i en nästan omänsklig, grimas. Tröjan, som förresten var alldeles lagom en gång, hänger nu som en stor påse på henne, som en stor sopsäck, och det är hon som är sopan, skräpet i påsen…

Hon brukar säga att hon vill väcka avsky hos folk, och att de ska må illa när de ser henne! För det vet hon ju, att det gör de ändå, så det är lika bra att ge dem ytterligare en anledning till det, så att hon åtminstone vet varför de mår illa… Men, innerst inne vet hon, att även hon är värd ett bättre öde än det här.

Nu går hon sakta och lägger sig på sängen. Det är fullt med tankar som maler i hennes huvud. Tankar som aldrig verkar sluta, utan som går runt, runt. Som en hamster i ett motionshjul.

Vem är hon?
Vad vill hon?
Vart är hon på väg?

Är hon den hon vill vara, eller gömmer hon sig? Hon är rädd för att bli hatad! Men hon vill vara hatad, för hon hatar sig själv…Men, om jag tittar riktigt noga på henne, som när man iakttar sig själv noga i en spegel, så kan jag se i hennes ögon att själen gråter, för den vill bli något annat. Den vill inte bli så hatad, så hatad som hon hatar sig själv.

Hon blir rädd när folk tittar på henne; när hon inte vet vad deras blickar betyder, och när hon inte kan tolka deras ögon! Hatar folk henne nu? Tycker de att hon är patetisk? Tycker de att hon är alldeles dum i huvudet? Är de besvikna på henne…? Hon är i alla fall besviken på sig själv!

”Ska du gå natur?” fick hon höra, när hon för tre år sedan berättat vad hon sökt för program till gymnasiet. ”Det kommer du aldrig klara av!” Och han hade rätt… Hon är inte där hon vill vara. Hon är inte den hon vill vara…

Men vad handlar det om, egentligen?

Att förställa sig? Att leva upp till andras krav? Att ställa så höga krav själv, att man kväver sig själv?

Hon kanske inte är den hon vill vara… Men eftersom hon inte vet vem hon vill vara, eller inte ens riktigt vart hon vill vara, så kanske hon borde vara nöjd med den hon är, och där hon är…? Det kunde, liksom hon vet att det kunde vara tusen gånger bättre, vara tusen gånger sämre…! För det finns dem som har det värre än hon. Betydligt värre! Det finns dem, vars revben syns, trots att de blåser upp magen, så mycket det kan. Det finns dem vars höftben sticker ut genom ett par knallblåa jeans, och de får skavsår av sömmarna…

Där är hon inte! Långt ifrån!

Hon är fortfarande tjock, eller i alla fall mullig… Det vet jag, att i alla fall hon tycker… Men hon har sagt till mig, att alla andra tjatar. Att alla andra säger att hon är smal. Men hon vet, att hon inte är det. Inte i förhållande till vad smal kan innebära…

Hon suckar djupt; hon vill bli av med alla de här tankarna, och allt detta räknande av kalorier som hon håller på med…Hon vill bara vara lycklig!
Det vet jag!
Det ser jag!
Hon vill kunna leva som vem som helst! Kunna vara så där lycklig, som alla andra ser ut att vara…Hon säger emot sig själv, gång på gång. Hon låter klok inför andra, som om hon vet precis vad hon snackar om, och som om hon vet vad som krävs av henne, för att allt ska bli bra. Men när det väl kommer till kritan, gör hon tvärtom mot vad hon predikar i alla fall! Och när jag ser hur hon lider, så skär det i mitt hjärta. Det påminner om leken ”tusen nålar”; den lek där man vrider om huden, på någon annan persons arm, åt olika håll så hårt man kan, för att se hur hög smärtgräns den andra personen har. Men här är det inte huden på armen som vrids runt, det är själen i mitt hjärta. Jag har ganska hög smärtgräns, men det räcker med att jag tittar på henne, en kort sekund, för att känna gråten närma sig.

Hon har sagt att hon går omkring med en ständig hunger. Det ser jag på hennes ögon. Men hon vill inte, för då kommer den elaka klumpen i magen. Annars är den snälla klumpen i magen där, och talar om vad hon får eller inte får göra, men då den försvinner, blir hon rädd.

Jag sitter på golvet och iakttar henne.
Hon gråter.
Igen.

Men någonting verkar hända med henne, och jag går bort och sätter på stereon igen. Jag älskar ju musik, så den borde varit på hela tiden.
Musiken är mitt liv.

Och med en försiktig hand trycker jag igen på knappen, den knapp där det med versaler står ”POWER”. Men denna gången slås radion på. ”…Vi bygger från grunden på all skit som har hänt. Det är min tur nu, vinden har vänt…”

Det är så det är.

Och i samma ögonblick, bestämmer jag mig för att slänga ut vågen och krossa spegeln. Jag bestämmer över mitt liv, och den lilla, rädda, magra flickans liv, inuti min kropp. Den flicka, som för tillfället beslagtagits av en demon…