Andra Akten
första scenen

vari du just har givit liv åt en guldglänsande android,
av typ androgyn.
Dess ena huvud är en pojkes,
dess andra huvud är en flickas.
Fastän du just fött denna levande robot
är kroppen redan lik en vuxen människas:
ena halvan en mans,
andra halvan en kvinnas.
Ansiktena är barns.
Ni sitter fortfarande i rymdskeppet
eller rättare sagt raketen,
ursprungligen ett torn i skogen
som sedermera färdades mot SiRiS oRiGo,
nådde orgasmens innersta sken:
universums mittpunkt.
Och nu har du ingen aning om vart
ni är på väg,
androiden och du
ensamma i farkosten.
Apekatten som blev troll(konstnär)
som gav gnista åt solens öga
tycks numera ha trollat bort sig helt o hållet.
Trappan upphörde
på det trettonde steget.
Nu kommer första steget på nytt,
fast i en alldeles annan rymd.
När?
Såfort du undrar
svarar de,
varannan gång pojken
varannan gång flickan
på besynnerligt språk
blandat med helt självklara utlåtanden.
Du försöker förstå,
fastän ju mer du frågar
desto komplexare blir bilden.
Barnet sprutar ur sig alltmer oroliga signaler.
Det finns spakar och knappar oxå
överallt längs androidens kropp.
Än så länge vågar du inte
behandla den som ditt naturligt egna barn,
rädd att någonting skall gå sönder
eller hamna i obalans.
Och förutom könskluvenheten
gör dess vuxna kropp dig förvirrad,
vet inte om du vill vidröra och krama androiden
eller ej.
Du vill först få igång
en fungerande kommunikation.

Hur Gör Du Det?

1. visar androiden bilder (från jordklotet) på den stora skärmen

2. fortsätter med dialogen
(samt skriver ned det ni säger på moderdatorns tangentbord,
så du lättare kan minnas eventuella innebörder)

3. plockar fram lasersvärdet och klyver honom/henne i två delar,
så du får en unge av vardera kön

4. tar mod till dig,
rycker trots allt i en spak,
trycker på ett par knappar

5. lämnar kabinen med barnet ensamt en stund,
svävar själv omkring i skeppsraketen,
letar användbara ledtrådar
eller leksaker

6. inser att varelsen redan är en vuxen individ
(i rymden går tiden fort),
bestämmer att kabinen är hans/hennes eget rum,
klättrar runt i raketskeppet för att åter hitta rätt på din trollpartner
som knappast kan ha gått upp i rök

7. klär på din avkomma en rejäl rymddräkt,
sänder ut androiden genom vakuumslussen,
direkt i rymden
så den kan segla utanför farkosten ett tag
och samla upplysningar för egna händer
som ni alla kan få glädje av ombord
eller om det är bara du

återglimt ur slutet på föregående scen, Sonett 13

Orgasmiskt ekvatorn bestrålas med cellsaft,

dess laser nu skiner i skön illusion;

en stråle befruktas av äggbubblans källkraft

förtrollas till barnet, en sann mutation

När ljusåret slutar är rymdbarnet vaket

Ur vidöppna ögat det drömmer helt naket