Dödens egen välkända lukt laddad med förgången tid.
Mina tankar kring vart Lokes söner
tog vägen

I tågkupén,
mellan den tidige och den bortgångne Picasso,
mötte jag han med den moderna tungan.
Han kom med den sista vinden
dröjde sig kvar i ett nu.

Jag målade diabilderna
med sot från sotare bland
mina förfäder
sjöng spirituals som ett återupplivningsförsök på anden

men förvånades häpnade
grät
för han såg livet i bilder
talade om livet som sitt arbetsmaterial
talade om livet överhuvudtaget

han ville ta tåget bort från schablonerna
och ta mig med sig

Blyertsspetsars krafsande tystnade
sekunderna upphörde att andas
genom någons ådror flöt främlingskapet

scenerna som utspelades var
porträtt av porträtt av verkligheten