III. Ensamheten Delas

Så gudinnan vände sig
in
och bort.
Blunda sökte hon,
men det gick
nu icke. Hon kunde ej glömma
sig själv. Och hon
plågades långliga tidevarv av den saken. Ända tills hon
en natt erkände
för sig själv varför det
kändes så...
Gudinnan visste redan
alltför väl hur ensam
hon var. Hon behövde
inte sin värld längre - ej för egen
del. Nu ville hon
överlämna
universum till någon
annan.
Men ingen
annan fanns där.
Så hon skapade
en fantasi, en figur, en varelse. Hon gav
varelsen av sig
att äta
och dricka. Den tog emot hennes
värld och
bodde i den. Varelsen
fortplantade sig och blev
många. Alla
bar de varsitt ord med
sig. De bråkade ibland
med
varandra, men
gudinnan såg till
så man åter
höll sams. Hon kände sig
mindre
ensam. Universum gav
sig självt
sällskap.
Ibland kunde hon
rentav inbilla sig
hur varelsernas tusentals viljor
var hennes egen.
Och så var det
också. 

 

inspirerad av
"Samtal med Gud"-böckerna.
Skriven i
juni 2005
med ett o annat ord tillkommet.
Radbrytningarna är
nutida.