Fukten sipprede långsamt in genom den
solida graniten ovanför, genom väggarna
stenhuggaren med overklig nit gröpt ur
Stenen till kistan hade man utsett
redan långt innan gossen var född
först slet man i skift dag som natt med
att släpa den väldiga kolossen de många
dagarnas färd till höjden den skulle stå
väl där hölls en tystlåten ceremoni
under midmånens tretton stunder
sedan mejslades ur klippblocket fram
en perfekt rektanggulär, urgröpt som ett
jättelikt kärl att evigt något förborga
gossen blev med tiden gammal nog att
under konungs mantel ära sitt ödes ve
oraklets röst hade vaggat honom till
sömns, vårdat hans liv och nu smorde
hon banesår hummande på en hymn
förseglingen av monumentet tog
många nätter innan allt var klart
nu stod han där med svärd i hand, rustad
som en gud i utsökt brons med spjutet vid
sidan att evigt vaka från sin tysta post
förseglingens tunga besvärjelse
vävdes av Megalitierns eviga tid
Natten föll sval över oss där jag satt intill
hans urtida vakt, djupt försjunken i en stor
dröm kring en tid om vilken man intet vet