En gång var jag förälskad på riktigt. Han hette Göran och ägde en båt. Inte en sån där båt man bor i, men en fritidsbåt med tändkulemotor, två kojer och en gasolplatta.
Om jag hade fortsatt träffa honom hade jag blivit kvar i svenssonvärlden i stället för att så småningom bo under en bro.
Men han sov utan kudde och hade en lillebror som var helt normal. Så det var inte att tänka på, att jag skulle stanna i hans båt. Jag som var så häftig måste ju ha en häftig snubbe.

Eller kanske var det tvärtom. Jag tyckte inte jag var värd honom. Jag trodde inte han ville ha mig på riktigt och hans lillebror var för söt för att utsättas för min person. Såklart var det så.
Men nu låtsas vi att det var tvärtom. Att jag måste ha en häftig snubbe med spetsiga läderdojor och tighta jeans som man såg ståndet i. Det ständiga ståndet. Alltid redo. För att jag fanns i hans närhet.

Såna killar blir man inte kär i. Det vore löjligt att bli kär i en sån kille. Löjligt att vara kär över huvud taget. Man blir helt nere i stället. Puckad i tiltet bara.
Nej man säger nog inte så nuförtiden.
Man får helt enkelt tänka på att jag är en rätt gammal typ. Och fylla i rätt ord ifall man måste.

Den här sortens snubbar, som dessutom är trådsmala och luktar tobak blandat med något annat, gärna gräs, äger inga båtar. I bästa fall har dom en kvart med ett par slafar och en gaslåga där man kan värma skeden. Tobak och kola och ett rör ligger där det ska och ståndet alltid redo.
Gud vad jag var nere i honom.
Man snortar på och dyker.

herregud, inte fattar man att när man dyker upp blir det under en bro
med en pappkartong att värma sig i när sperman torkat under jeansen.

Men en gång var jag faktiskt förälskad.
På riktigt.