Jag - Judas Iskariot
Det är jag, den människan som kommer att bli den mest föraktade i den mänskliga historien. Jag är nu ute i öknen. Jag har gjort en snara av ett stycke rep. Jag står på en gren högt uppe i ett träd i öknen. Jag har fäst ändan av repet runt grenen. Solen gassar. Hettan är olidlig. Ögonen som jag en gång haft att se med, ser inte längre. Det måste vara solen som gjort slut på min syn. Så in i själen trött är jag på det som har hänt. Jag ser ingen annan utväg, än denna. Herre min Gud! Jag kommer att placera mitt huvud i snaran. Men jag låter tankarna gå tillbaka, till hur det kunde bli så här, som det nu har blivit. Jag var faktiskt den som trodde mest på honom. Trodde på honom som den människa han var. Historien kommer att döma mig som den som svek, och förrådde. Tror ni inte jag också älskar? Silvermynten som jag fick, var inte skälet till att jag svek honom. Den människan som kom med kärlek till oss här på jorden. Tror ni inte att jag värdesätter kärleken mer än ett par fattiga silvermynt? Jag svek i det att jag inte såg i honom att han var Gud. Det jag såg var en människa med ett stort mod, som levde ut sin fulla potential. Den möjligheten har vi alla. Därför förrådde jag honom, för att han gjordes till mer än det han var. Jag tvivlar nu. Det kan vara så att han hade rätt. Var och en av oss kan bli som honom. Han menade att gudagnistan kan tändas i var och en. Jag missförstod honom! Det är därför jag nu lider helvetets alla kval Jag minns att när jag gav honom den där kyssen, så såg det romerska legionärerna med förakt på mig. Kyssen som avslöjade vem de skulle gripa, gav jag och ingen annan. Det har jag fått betala dyrt på många sätt. Varför tilldelades inte jag rollen som Johannes? Johannes, den mest älskade lärjungen? Är det ett ödes nyck att just jag blev den som var tvungen att se till att historien kunde gå sin gång? Jag menar, utan mig skulle Jesus roll inte ha gått i uppfyllelse. Genom min roll, kunde Jesus dö offerdöden på korset, och därefter genom sin fysiska uppståndelse, såg han till så att människorna kunde bli fria från syndens band och på detta sätt försonas med Gud. Men det kommer ingen av människorna att inse under den tid jag lever i. Jag undrar om det kommer andra tider? Grenen som jag står på knackar. Snaran runt min hals skaver. Jag är förvirrad , fullgör jag en del av ett uppdrag som var tilldelat mig? Är det en del av mitt öde som nu går till ända? Var allt planerat av Gud? Men om Gud är kärleken, varför offrade han sin son med min hjälp? Jag får inga svar och lösningen på frågan är att jag tar ett steg ut och låter mig falla in i historien.
Prosa
(Novell)
av
Mr Lindemann
Läst 927 gånger och applåderad av 22 personer Publicerad 2009-08-29 19:54 Författaren Mr Lindemann gick bort 2012. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran.
|
Nästa text
Föregående Mr Lindemann |