Mannen på parkbänken är den vi alla känner.
Vi ser han varenda dag på väg till våra jobb.
Kanske slänger han en kommentar ibland efter
er, och ni låtsar att ni inte hör, att våga möta
mannens blickar blir väll för svårt.

Kanske ber han om en cigarett? Men ni bara går,
som om hela hans existens inte funnits, men han
finns, och glöm inte bort att han existerar lika mycket
som du gör.

Så om ni skulle våga titta på han och kanske lyssna på han
, skulle ni då sluta se han som en a-lagare, utan istället
se han som en människa.

Glöm inte att mannen på parkbänken har samma rättigheter
som du har. Du skulle väll lyssnat om det istället satt en man
med kostym?