Jag har läst snart nog varenda självbiografi som finns  av andra människor som växt upp med autism, de flesta beskriver sig själva som omöjliga och mycket trotsiga barn. Jag var tvärtom, lugn , alla som minns mig som barn säger ; Du var som en ängel så väluppfostrad och så oerhört snäll...

Visst, jag satt på samma ställe hela dagen och gjorde samma sak hela dagen..målade mönster i en evighet eller sorterade färgranna klossar. Jag bodde i mina färger, färgerna gav mig något att känna och uttrycka mig i , något av mening inuti , trygga sanna och tydliga mönster i färg . Mina minnen handlar om saker, hur de kändes i handen, mot kinden och ja...färgerna. Men inga människor, efter ungefär sju års ålder börjar jag kunna komma ihåg att det fanns sådana någonstans omkring mig.

Det var få människor jag hade förtroende för, de som var lugna och som hade någon slags intuition för hur de skulle tala till mig, vuxet, konkret med mänsklig respekt och ärlig närvaro. Annars skrämde de mig. Jag förhöll mig till människor då som jag idag skulle förhålla mig till en hund med rage syndrom ; Man vet aldrig när den hugger... En sorglig sak med människor var att de ville ta i mig, då fick jag panik, skrek rakt ut i ren förtvivlan  ; Släpp mig! Sluta!

Jag minns de första åren i skolan som ett enda stort vakum av skräck. Jag var vilsen både i tid och i rum. Jag hade svår ångest, så svår att jag skakade, fick frossa och långa blackouter, först trodde läkarna att det handlade om epelepsi, men det var det inte. Ångestattackerna kom när jag blev för överbelastad, på mattelektionerna, jag förstod ju absolut inte och jag kunde inte förklara varför och hur, nu vet jag att det handlade om dyskalkyli.

På gymnastiken blev ångestattackerna fruktansvärt starka, jag var säker på att jag skulle dö. Jag kunde inte röra mig som de andra barnen, jag var stel i ryggen och hade mycket svårt för att samordna mina rörelser. Jag föll och snubblade, kullerbyttor och sådant som att fånga en boll var näst intill omöjligt. Gymnastiklärarinnan ansåg att alla barn var tvungna att kunna samma saker. Jag har aldrig förlåtit henne.

När jag var nio år kunde jag äntligen le och skratta litegrand, det kunde jag inte innan. Det skulle ta åtskilliga år innan jag kunde klämma fram en tår.

Det fanns en pojke som hette Peter när jag gick i tredje, han var snäll och lugn, jag gillade honom för det. Men han ville ta på mig, på mina armar och hålla i hand, den skräcken var större än jag orkade med. Han kunde ha blivit min första kompis men det blev inget med det.