Du lär dig att acceptera allt i din omgivning
att frukt faller från träden, att på vintern så blir det kallt och på sommaren blir det varmt.
Du lär dig att acceptera andra
inser att vi är olika, inser att folk inte alltid tänker logiskt, inser att kärlek är något man även måste ge.
Du lär dig att acceptera dig själv
märker plötsligt att spegeln inte bara visar någon utan den visar dig, märker plötsligt att du inte alltid känner dig lika bra som du ser ut, märker plötsligt att det finns vissa saker som är bättre att satsa på än andra i livet.
Du lär dig acceptera livet
du upptäcker att pengar behövs för att få fram den där goda middagen, du upptäcker att ansvar för mer än sig själv är något som alla behöver ta då alla inte ens kan ansvara för sig själv, du upptäcker att det är behagligare att veta om en död som levt än någon som lever död.
Du kallas bebis.
Du kallas barn.
Du kallas ung.
Du kallas vuxen.
Hur kommer det sig att människor som blivit kallad allt detta ändå kan prioritera en glittrande sten före ett liv?
Hur kommer det sig då att människor med bra mycket högre inkomst än vad de behöver, människor som tröstar sitt samvete med att ge 250kr till ett fattigt barn i Afrika kan kalla sig vän med en vars drömmar sakta krossas för att ekonomin sviktar?
Jag hoppas, att fler ska kunna växa upp på riktigt och inte bara fysiskt mogna,ruttna, dö.